Som spirituell uppföljare till Hitman Go, och sidospår till Tomb Raider, står Lara Croft Go lite i gränslandet mellan turbaserat brädspel och något annat.
Delvis handlar det om att man frångått den stela men samtidigt ordentligt charmiga estetiken i Hitman Go, där man flyttade omkring faktiska spelpjäser på ett bräde, och ersatt den med mjuka animationer av allt från Lara, fiender, miljön och diverse saker däri.
Men delvis handlar det även om att spelet lever lite av sitt eget liv, och ofta skapar en känsla av pressade situationer även om man rent faktiskt har hur mycket tid som helst att fundera över vad nästa drag kan tänkas komma att bli.
Inledningsvis känns Lara Croft Go som en upplevelse som ligger i linje med Monument Valley, där det inte är utmaningen som är det centrala utan själva resan.
När Lara tycks komma allt närmare en konfrontation med den enorma drakliknande orm som tycks följa minsta steg hon tar infinner sig en typ av interaktivt berättande som för spelet framåt utan att använda sig av så mycket som ett endaste ord, men desto längre tid spenderad med spelet desto mer läggs fokus på de pussel som i ett senare skede blir så svåröverskådliga att den där inledande behagliga känslan av en audiovisuell resa tycks som bortblåst till förmån för redigt huvudbry.
Det är lite som om man inte riktigt törs lita på spelaren, och slänger ett par simpla uppenbart konceptmässigt tränande alster i ens väg för att sedan avrunda varje nytt inslag, som man snubblar över titt som tätt, med någon form av noterbart komplicerad utmaning.
Och någonstans längs vägen börjar precis allt man kommit i kontakt med att kombineras på alla möjliga tänkbara vis, men eftersom man blivit mer än bekant med bu samt bä slår vissa moment över till att gå på ren rutin.
Vilket inte känns helt lyckat i ett sammanhang som trots en känsla av att saker och ting är brådskande håller ett tempo lägre än vad åtskilliga omspelningar egentligen mår gott av; Att köra fast på ett av de mer komplicerade pusslen och i snudd på slowmotion tvingas jobba sig allt längre in i den kedja av saker man måste göra i en viss ordning får spelets sista tredjedel att, ibland, kännas mer som ett måste än något som faktiskt är genuint underhållande.
Även om pusslen oftast är smart designade.
Som koncentrat av Tomb Raiders själ och hjärta är Lara Croft Go ett rätt lyckat försök till dito, och att fyrkantigt flytta runt pelare, undkomma att bli krossad under rullande stenbumlingar och trycka på knappar i rätt ordning samtidigt som man försöker undkomma eventuella fällor de triggar känns aldrig ur karaktär.
Möjligen att man kan kritisera placeringen av de utspridda skatter, flerdelade sådana, man samlar på sig genom att peka på dem när man ser dem; Ibland slår det hela över till det sämsta av pixeljagande man minns från peka och klicka-eran dominerad av Sierra och Lucasarts.
Och visst vinner Monument Valley på den audviovisuella fronten, även om Lara Croft Go alltid har en estetisk udd sprungen ur den underligt organiska plastighet som all grafik uppvisar och värnar om det som varit samtidigt som det bringar in nytt i den ljudbildmässiga ekvation som aldrig någonsin går mer än stämningssättande ambient.
Menar, jag minns ingenting av det jag hört.
Men jag minns däremot att det jag hörde gjorde gott för upplevelsen.
Lara Croft Go snubblar störande nära mållinjen, eller LEGE i detta fall, då dess presentation och koncept och allt egentligen sitter där det skall.
Sånär som på själva underhållningen, eller förmågan att engagera från början till slut. För visst är det så, att jag är glad att det är över mer så än jag suktar efter mer.
I en annan sinnesstämning, kanske.
Ibland krävs det inte mer än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar