Jag vet inte riktigt hur många gånger jag försökte, men att hävda att det var många är inget jag tvekar inför att göra.
Exakt varför Nathan Drake vägrade ta tag i det som såg ut att vara något han helt klart borde förmå ta tag i där på väggen har jag fortfarande inte förstått.
Ett simpelt hopp till kedjan på väggen, ett lika simpelt gungande fram och tillbaka och ett givet kroppsligt kast från kedjan mot den där saken som stack ut resulterade gång på gång i att Nate föll någon harmlös meter ned och tvärdog.
Igen och igen.
Igen.
Ännu en gång.
Ett par gånger ytterligare.
Sedan helt plötsligt grep han tag i det där utstickande, och vips kunde spelet fortsätta via ett simpelt hopp från det där han höll fast i, som stack ut från väggen, ned till en plattform nedanför.
Inte för att jag fattade vad jag gjorde annorlunda just denna gång.
Men...
Som ett kärleksbarn mellan Indiana Jones, Tomb Raider och Gears of War får det ändå sägas att Naughty Dog verkligen kommit att existera i ett före Uncharted och ett efter.
Lite som Core med just påtalade Tomb Raider.
Från fluffiga djurmaskotar, tillika ekon från det tidiga 90-talet, vidare in i matinéfilmens digitala och interaktiva representation är det svårt att kritisera Naughty Dogs ambitioner.
Dessa levererades även för sin tid redigt snyggt, med mjuka och realistiska animationer värda att notera, mellansekvenser som plockade ur någon av de uppenbara inspirationskällorna och grafik uppmålandes härligt lummiga, gravt grönskande, öiska miljöer med ruiner, enorma vattenfall och i vinden svajande trädkronor.
Nate har redan från första stund sällskap av en reporter, Elena Fisher, och en gammal bekant i Victor Sullivan dröjer det inte länge innan man får stifta bekantskap med via ett välbehövt anländande i ett flygplan för att rädda dagen.
Dynamiken i just denna trio är, stundtals, smått underhållande via försök till rapp och fyndig dialog men i mångt och mycket förblir karaktärerna inte mycket mer än stereotyper sånär som på Elenas tacksamma självständighet som inte alltid var en självklarhet under berörd era.
Men, leveransen är klart godkänd.
Popcornunderhållning snyggt levererad.
Dock lever inte alls det tekniska upp till samma nivån som estetiken.
Och bakom det tacksamma yttre växer en spelmässig ihålighet sakta fram, kantad av extremt underlig dynamik vad gäller tempo, en under resans gång allt mer påtaglig enformighet samt en rad klart ifrågasättningsbara designmässiga beslut.
Hur tacksam estetiken än är framstår Uncharted rätt omgående som ett grafikteknisk haltande hantverk med mängder av screen tearing samt texturer som titt som tätt inte laddas in i tid varpå de debuterar som svarta fyrkanter.
Nivådesignen är ofta fylld av osynliga väggar och objekt som inte alls beter sig så som man kan förvänta sig att de skall göra. En låg platt sten kan i ett läge gå utmärkt att stå på men på annat håll te sig helt omöjlig att bestiga. I ett skede kan Drake kasta sig ut för ett stup och landa tryggt i vatten ett par tio-tjugo meter nedanför... men i ett annat omedelbart dö trots att fallhöjden var en bråkdel.
Ibland kan man springa runt och studera omgivningen i hopp om att finna logiska vägar för att ta sig från en punkt till en annan, men som följd av avsaknad av tydlighet när det kommer till vilka kanter man kan hänga från, saker man kan klättra i och annat som tipsar om framkomlighet tvingas experimentera sig fram till något som slutligen visar sig ge utdelning.
Och så ser man rätt så omgående när det är tänkt att en plats man anländer till är tänkt att agera slagfält för eldstrider; Elstrider vilka till slut känns som att de utgör större delen av spelet trots att de varken är speciellt dynamiska eller intressanta då mer eller mindre samtliga vapen tycks sakna tyngd och mängden ammo ett visst vapen kan ha känns mer relevant än vilken typ av vapen det handlar om.
Allt vad fiender heter tycks ha en tendens att äta kulor som om de vore godis, såvida man inte lyckas via ett inte alls nämnvärt tight system för att sikta få till ett skott rakt i skallen som är direkt dödande.
Tveksam kollisionsdetektion leder dock till mången skott som tycks träffa precis rätt utan att utdela nämnvärd skada, så där står man ibland och får in ett par tre träffar rakt i skallen på någon med blodet sprutandes åt alla håll och kanter innan de erkänner sig döda.
Tur då att det sällan råder brist på ammunition på de lägre svårighetsgraderna.
En våg av fiender kompletteras ofta med en andra dito, ibland en tredje och någonstans verkar det nästan som att spelet får för sig att detta med ändlöst spawnande fiender är en bra idé för att på sämsta tänkbara vis dra upp svårighetsgraden framåt slutet av äventyret.
Dessutom har fiender en tendens till att alltid se Nate oavsett var han befinner sig, så samma sekund som man kikar fram från bakom ett hörn är en uppsjö av projektiler att vänta.
Så.
Lite simpelt plattformande när man väl lyckats klura ut var man kan ta sig fram.
Någon mellansekvens.
Ibland något toksimpelt pussel som finns där mest för att finnas där men för den skull inte levereras med någon direkt finnes.
Och så en eldstrid före, efter och mitt i allt detta.
Om och om igen.
Ibland riktigt långdragna eldstrider, med mängder av fiender som från en sekund till en annan kan dräpa Drake varpå man slängs tillbaka till senaste checkpoint bara för att tvingas spela om allt ännu en gång.
Kanske blir man till slut less, och prövar att rusa huvudstupa rakt in i kaoset, istället för att använda sig av den simpla men visserligen effektiva cover-mekaniken, för att gå melée... men, nej.
Då är det i nio fall av tio bara ond bråd död att vänta.
Uncharted känns i många avseenden som ett spel från generationen innan Playstation 3, fast levererat med snyggare grafik och ovanligt tighta mellansekvenser.
Lite som något jag förväntat mig att finna på Wii, om det varit en AAA-produktion som kommit på tal.
Men det saknas hela tiden något som får det att lyfta.
En rätt omfattande railshootersekvens från en bil hör till höjdpunkterna.
Att försöka bråka sig fram på en vattenskoter, inkapabel att skjuta samtidigt som man kör, när det dräller av fiender överallt, vattnet svämmar över av explosiva tunnor och skotern börjar åka baklänges som följd av starka strömmar.
Det hör till bottennappen.
Tankarna vandrar onekligen till gamla ökändheter som Shadow of the Beast; Yta framför innehåll, som ett teknikdemo förlängt till ett helt spel.
Riktigt så illa blir det dock aldrig.
Under ytan gömmer sig tveklöst en fullt spelbar cover shooter med inslag av plattformsäventyrande i matinéformat, men tydligen skulle man få vänta ett par år innan formulan justerats till något genuint relevant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar