Först tänkte jag att det var ett klassiskt fall av en sinnesstämning som lite väl kraftigt påverkade mina åsikter.
I affekt kan man tycka lite vadhelst utan att ha någon egentlig grund för det, sägs det.
Men.
Det var inte så det var.
Pac-Mania i arkadversion känns verkligen som Toru Iwatanis oundvikliga fortsättning på det original som kommit att bli en av scenens största klassiker genom tiderna.
Att låta Pac-Man hoppa över de spöken som jagar honom genom de labyrinter han knaprar sig genom i jakt på gula piller förändrar upplevelsen mycket mer än man kan tro.
Mellansekvenser som knyter samman spelets olika världar ger karaktärerna mer... karaktär... och så även det faktum att ett grönt spöke får för sig att förändra spelreglerna genom att börja hoppa även det.
Och så sker all form av action till tonerna av ett melodiöst och ösigt soundtrack som sätter sig som klister på hjärnan från första ton.
Säg att det var ett decennium sedan, cirka, när jag senast spelade Pac-Mania till Master System.
Störde mig ofantligt mycket på något och lät det åka ut ur samlingen med huvudet före, frustrerad över att de inte lyckats få till en port, ihopsnickrad 1991 hela fyra år efter originalversionen, som höll klass.
Men med tiden bleknade mina minnen av vad som stört mig, och när så ett givet tillfälle gavs att återvända passade jag på att göra precis det.
Kanske hade haft fel.
Kanske befann mig på en mörk plats rent mentalt.
Fast, nej.
Inte alls.
Pac-Mania till Master System kan vid en första anblick se rätt trevligt ut, även om det lunkar på i 30 bilder i sekunden istället för förväntade 60 och vissa miljömässiga färgbyten för att skapa variation tenderar landa i landet osmakligt snarare än iögonfallande.
Vetskapen om en femte, hemlig och för konsolen exklusiv värld... är lite kittlande.
Dock, herrejävlar så illa det låter.
Pipskrikandet som levererar de ikoniska melodierna får det att rycka i trycka på mute-knappen-fingret.
Sedan är det det här med kontrollen, kollisionsdetektionen och hörnen man ständigt skall ta sig runt; Även om det möjligen tett sig på ett liknande vis i andra versioner, jag törs inte svara på om så är fallet, blir det här extremt irriterande att alltid tappa distans till valfritt jagande spöke när man byter riktning.
För det känns som att det är så mycket lättare att dö, orättvist, här än det någonsin gjort när man lirat Pac-Mania på, exempelvis, Amiga eller Commodore 64.
Det hade inte behövt vara såhär.
Det hade kunnat låta mycket bättre.
Man hade kunnat byta ut färger på miljöerna med större omsorg.
Känslan i att runda hörn när man är jagad av spöken hade kunnat kännas... behagligare.
Bara för sakens skull passade jag på att dra igång Amiga-versionen för att jämföra, och från att frustrerat ha fått slut på continues innan nivåerna loopat en enda gång i denna Master System-tolkning sitter jag där och njuter av skön musik, perfekt känsla i kollisionsdetektion och vibbar av rättvishet när jag blir jagad av en hel drös med spöken samt en Game Over-skärm som känns motiverad där framåt spelets sista tredjedel.
Men.
För det finns faktiskt ett men här att dra till med och motivera.
Pac-Mania till Master System är inte ett dåligt spel. Det är inte en katastrofal arkadport och det är absolut inte inte värt att pröva för en Master System-entusiast. Det har inte tappat bort själva essensen av arkadoriginalet och bortsett från den horribelt ljudande musiken rör sig snedstegen i någon grad av överkomlighet vad gäller de negativa effekterna de har på spelbarheten.
Pac-Mania skall dock inte bara vara... okej.
Det skall vara ett litet mästerverk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar