Det finns ingenting rimligt överhuvudtaget med att göra en jämförelse mellan arkadoriginalet och denna nedskalade 8-bitarsvariant och låta det man kommer fram till vad gäller arkadperfekthet påverka omdömnet i nämnvärd omfattning.
Borta är allt vad töntiga men charmiga mellansekvenser heter, där bland annat en av våra hjältar käkar snabbmat beståendes av utomjordiskt kött.
Borta är de små detaljerna att finna överallt under spelets gång, där människor i bakgrunden för sina liv kämpar mot de inte alltid så skräckinjagande aliens som i mängder och åter mängder slaktar sig fram.
Den totala ödeläggelsen av de inomhusmiljöer man railshootar sig genom må vara intakt, men inte sättet ödeläggelsen presenteras på med burkar som flyger mot skärmen när hyllorna de står på trasas sönder och allsköns explosioner av rang.
Antalet olika typer av aliens att dräpa är kraftigt reducerat och så även den mängdmässiga omfattning de kommer i. De större varianterna kastar sig inte längre mot spelaren i förstapersonssekvenserna och den reducerade detaljrikedomen får allt att ikläda sig en klart mörkare ton än i arkadhallen då, exempelvis, soptunnesnäckorna inte längre tafatt hugger efter spelaren precis som slemblobbarna inte längre försöker käka upp spelaren med konsekvensen att dålig andedräkt påpekas.
Sedan är allt vad co-op som bortblåst och antalet spelbara karaktärer har reducerats från tre till två då den tidigare valbara damen gått upp i rök.
Som arkadkonvertering betraktat är Alien Storm till Master System allt annat än lyckat.
Uppenbarligen.
Men som en liten beat 'em up-romp med railshooter-inslag till berörd åttabitare funkar det däremot alldeles utmärkt.
Rent praktiskt verkar det inte finnas någon direkt skillnad mellan den spelbara karl och den Probotector-liknande karaktär man har att välja på; De ser olika ut och så även deras attacker.
Från klassiskt beat 'em uppande, där avstånd till fiender är helt avgörande för vilken typ av attack som visualiseras, där valmöjligheter inte sträcker sig längre än att attackera, kasta sig förbi fiender eller använda en smart bomb-liknande specialattack som drabbar alla fiender på skärmen.
Vidare till lika klassiskt railshootande i butiker, lagerlokaler och annat, som ibland varvas med sekvenser av högerspringande shmup-aktigheter av rätt spelmässigt menlös men ändå tacksamt variationsskapande karaktär.
Ibland snubblar man över hälsa på burk. Ibland energi till ens specialattack.
Det är ungefär allt vad man får över loppet av fyra distinkta nivåer vardera uppdelade i flera sektioner.
Alien Storm till Master System är en klart tekniskt stabil liten historia.
Fiender har mönster att komma tillfreds med, kollisionsdetektionen känns lätt att få grepp om och bortsett från en jäkla massa flimmer som i stunder ser rätt illa ut men aldrig påverkar spelbarheten så finns det liksom inget att klaga på.
Annat än att det aldrig lyfter till några högre höjder.
Man kan väl säga att Alien Storm, på sina egna två ben, lyckas mycket väl med att vara ett kort men helt okej litet spel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar