Taitos arkadhallslanserade ljuspistolskjutare Space Gun nedskalat till Master System är inte en helt lyckad historia.
Det har egentligen inte mycket att göra med att man borde ha förväntat sig nämnvärt mer av själva portningen som att spelet på sina egna två ben inte riktigt förmår leva upp till allt det där som det hade kunnat vara.
I arkadhallen mådde Space Gun säkerligen bra av dess simpla tredimensionella effekter, som skapade en känsla av djup, och dess ofta stora fiender med kroppsdelar möjliga att skjuta bort. Inget av det finns kvar här, om man bortser från vissa bossar, men problemet är istället att spelet är långsamt, stundtals enformigt och i ärlighetens namn inte speciellt spännande.
Hela tiden ligger det precis där på gränsen till att vara något mer än vad det är, och jag kan inte riktigt förstå varför det inte är mer än vad det är.
Presentationen är det inget större fel på, där den semi-animerade introduktionen och de mellansekvenser som spelas upp efter att en nivå är avklarad är det som tycks leverera mest. Giger är en uppenbar inspiration, men någon Alien-klass på estetiken är det dock aldrig tal om och framförallt känns fiendernas animationer begränsade hur funktionella de än är.
Man har inte velat låta musiken ta över upplevelsen, utan snarare tonsatt dito med ambienta tongångar ämnade att skapa en tryckt stämning med hjälp av höga hjärnskärande toner, och det kan jag köpa.
Kan även köpa den begränsade tillgången på automatisk eldgivning när man väljer att hålla inne knappen, där man rätt snabbt tvingas invänta en uppladdning av ens vapen om man blir lite för ivrig.
Med hänsyn till den railshooter som Space Gun är, som spelar växelvis jobbar i sidled och djupled, är det låga tempot problematiskt, men inte nödvändigtvis rent konceptuellt så mycket som utförandet i just detta spel.
Några enstaka fiender dyker upp på skärmen med jämna mellanrum och mängden action blir sällan speciellt omfattande, och de miljöer man förflyttar sig genom håller interaktivteten på ett absolut minimum sånär som på de sporadiska men fåtaliga vägvalen, vissa fränder i behov av att räddas som man bör undvika att skjuta livet ur samt ett par lådor som dyker upp lite här och var och erbjuder, när de skjuts på, hälsa eller någon form av specialprojektil en till dess antal.
De fyra olika specialprojektilerna man kan komma över och avfyra fyller inte någon direkt funktion då svårighetsgraden överlag är så låg att man sällan tänker på att de finns att tillgå, men under vissa lite mer intensiva bossfighter där ens hälsa sinar lite snabbare än man tänkt sig är de tacksamma att bränna av i rask takt för att sänka bossen.
Lite störande är det, därför, att man som ljuspistolspelande individ tvingas ha en nåbar handkontroll inkopplad i andra porten för att kunna välja vilken projektil man vill nyttja.
Spelet skall dock gå att spela helt med handkontroll, om man så önskar, men tyvärr har jag ej haft möjlighet att testa spela så då det verkar som att det ej fungerar när man spelar med en Master System Converter på ett Mega Drive.
Meeen, det är med ljuspistol jag vill spela liknande spel och tragikomiskt nog räcker motskärmenskjutandet som koncept för att Space Gun dess brister till trots skall bli en rätt trevlig omän lättglömd liten resa genom sju nivåer av pangpangande.
Hade bara tempot höjts ett par snäpp, fiender animerats lite mer ingående, vägvalen varit aningen mer frekventa, specialprojektilerna känts mer betydelsefulla och smidigare att avfyra, utmaningen både jämnare och högre samt samtliga bossar lika väldesignade som de bästa (som när man i spelets slutstrid verkligen är tvungen att sikta rätt för att undvika att skjuta sönder saker i omgivningen som man behöver dra nytta av i ett senare skede)... istället för som nu när de sämsta känns snudd på menlösa...
...ja, då hade Space Gun med all säkerhet kunnat vara något av en nödvändighet för mig som ljuspistolspelsuppskattare och inte bara ett, som sagt, rätt trevligt litet tidsfördriv som åtminstone under närmare timmen rättfärdigar mitt halvnyliga köp av en Light Phaser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar