Pithecanthropus Computerus, skulle väl då vara relevant om man gick på namnet i öst.
PC-Genjin, för att vara än mer specifik, som låter som PC-Engine som även råkade vara den konsol som spelet ursprungligen släpptes till. Sedan tog det sig hit till väst och gick Bonk's Adventure.
Bonk kom i detta skede att bli NEC och Hudsons maskot, inte helt framgångsrikt använd i diverse västerländsk marknadsföring av PC-Engine som i USA bytte namn till TurboGrafx-16.
Konsolen tog dock aldrig fart där likt den gjorde i Japan.
Inte för att jag tror att Bonk på något vis var anledningen till att TurboGrafx-16 blev något av en flopp, men ställd sida vid sida med Wonder Boy, Alex Kidd, Sonic och Mario tillåter jag mig vara ytterst osäker på hur stark karaktären i rollen av varumärkesbefästande i positiv bemärkelse lyckades vara.
Charmlös och utan unik identitet är han för all del ej, Bonk, men Bonk's Adventure som rivstartade den skara spel han kom att agera huvudrollsinnehavare i är dock mediokert i samtliga avseenden utom ett; Några inledande nivåer tar Bonk in i matsmältningssystemet på en gigantisk dinosaurie där han kommer att simma genom ett aggressivt tarmsystem där spermier tycks husera och enda vägen ut är genom några hårda klumpar avföring i ändtarmen som Bonk bonkar i tusen bitar med hjälp av sin hårda skalle.
Sedan bär det tyvärr snabbt utför vad gäller nivådesign med miljömässiga klyschor staplade på varandra presenterade med ytterst osäker estetik som inte riktigt tycks vara på det klara med vad för övergripande känsla som önskar förmedlas.
Lite djungel, några lianer. Lite vatten att simma i, lite is att halka runt på. Några vulkaner vars utbrotts nedfall man måste hålla sig undan från, som om mitten av 80-talets Wonder Boy aldrig hade existerat. Frukten som Bonk äter för att återställa hälsa är såklart även den väldigt Wonder Boy-ish, precis som de stora hjärtan uppe till vänster som agerar hälsomätare.
Dessutom tycks åtskilliga nivåer harva på i en smärre evighet utan att ta sig någonstans konkret, med mängder med fiender vilka bromsar upp all form av flyt genom att ofta vara dryga att hålla sig borta från och sega att dräpa.
Bonk's Adventure är allt annat än ett lätt plattformsspel, om man vill hålla högt tempo, och med några få träffar dukar stackars Bonk under och får man Game Over får man hoppas man inte befinner sig på, säg, nivå 2-8 för då kastas man obönhörligen tillbaka till 2-1 om man väljer att fortsätta spela.
Det är verkligen flytet som saknas mest av allt, och utöver dryga fiender dras spelet även med en seg och fladdrig kontroll som förstärker denna känsla olyckligt mycket.
Kollisionsdetektionen är grinig som fan, ibland, och Bonk tycks i sämre och stressade stunder liksom inte träffa det han vill träffa med sin hårda skalle hur han än väljer att använda den.
Han kan drämma den in i fiender, hoppa och göra en djupdykning med huvudet först och till och med använda dess tyngd för att skapa kroppslig rotationskraft luften och börja snurra så intensivt att han nästan kan tillintetgöra gravitationen och som följd falla mycket långsammare än vad han normalt sett gör, men det känns aldrig speciellt skönt att utföra dessa rörelser.
Till och med spelets musik känns otillfredsställande, dess läckert chippiga ljudbild till trots. Soundtracket spretar ofokuserat åt håll och kanter, med underliga rytmer och svårgreppade melodier som i negativ bemärkelse för tankarna till Adventure Island till NES.
Bonk's Adventure är ett av de där spelen jag inte lyckas underhållas av i någon omfattning att tala om, hur mycket jag än försöker.
Det får mig att ge upp innan sluttexterna har rullat, och senare försök att ta mig an det hela med vetskapen om exakt vad som väntar och justera mina förväntningar utifrån denna vetskap och anpassa mitt spelande därefter hjälper liksom ingenting.
Det är väl, egentligen, inte anmärkningsvärt svårt eller frustrerande... eller mer generiskt än vad vilket mediokert spel som helst... och dess bossar, de är väl ungefär sådär som bossar från denna era oftast är fast i lite större och mer hårdvarukraftsdemonstrerande skepnad.
För all del... det finns en del galenskap här som jag inte alls har svårt att se att folk kan uppskatta i all dess lustiga ansiktsuttrycks- och överlag fåniga designmässiga prakt.
Det är bara det att Bonk's Adventures respektive beståndsdelar inte på något vis går att slå samman till en attraktiv helhet, även om inget känns direkt trasigt på något vis.
Får hoppas resten av spelen i serien levererar mer än såhär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar