Wonder Boy 3: Monster Lair var svårt att förstå.
Det fanns redan ett två år gammalt Wonder Boy 3, The Dragon's Trap, som var mycket bättre än Monster Lair. Monster Lair hade lagt äventyrandet åt sidan och återgått till seriens arkadoriginals sidoscrollande plattformsupplägg fast med en liten tvist.
Två små tvister, till och med.
Kort därefter släpptes Wonder Boy in Monster World, som gick tillbaka till det där som gjorde The Dragon's Trap så bra och Monster Lair glömdes bort.
Nästan.
Började plötsligt minnas musiken och lockas tillbaka till den glädje den gett mig. Se på upplägget, med tudelade nivåer varav första delen spelades som ett automatiskt scrollande Wonder Boy och den andra som uppgraderingssekvensen som inleder varje nivå av Gradius avrundad med en boss, som rätt unikt och känslan i de färgskiftande bossarna som mysig.
Inte fasligt dåligt, egentligen.
Ändå blev det aldrig mer än några snabba nostalgirundor som fick mig att konstatera ännu en gång att, nä, inte fasligt dåligt.
Inte fasligt dåligt betyder dock inte nödvändigtvis nämnvärt bra.
Vill övertyga mig själv om att det finns en anledning till att jag aldrig gjort mer än att återvända som hastigast med jämna mellanrum, och denna version av spelet till PC-Engine gör det väldigt klart för mig hur det kommer sig.
Mega Drive-versionen må sakna det studioproducerade soundtrack som CD-formatet möjliggör till PC-Engine, och den må även sakna fem av de totalt fjorton nivåer som spelet egentligen skall bestå av.
Det är dock inte där problemet ligger i Mega Drive-versionen.
Snarare kan det ses på som en fördel, vad gäller antal nivåer, då det absolut största problemet med Monster Lair är att det är mycket längre än vad det har innehåll att motivera längden med.
Till och med när det är så kort som Mega Drive-versionen.
Shoot 'em up-sekvenserna är egentligen inget mer än en rad vågor av fiender som lämnar vapen efter sig.
Med lite tur avslutar man sekvensen med ett vapen som gör att bossen blir lätt att sänka, men ett par bossar in i spelet blir de hur man än bär sig åt så svåra att man liksom är dömd att bränna bort liv i mängder och göra slut på de få möjligheter man har att nyttja ett continue.
Hög svårighetsgrad behöver inte vara ett problem, men då krävs det att något motiverar den.
Monster Lair motiverar inte mycket alls, då dess nivåer är tråkiga och långsamma och inte erbjuder mycket nytt nivå efter nivå trots varierade miljöer.
Framåt slutet av spelet börjar miljöerna till och med att återupprepas, och då känns det verkligen som att allt går på tomgång.
Snabbt blir det uppenbart att vissa vapen är mycket bättre än andra.
Att skjuta mängder med ringar som sprider sig över skärmen och täcker stora ytor i rollerna av de projektiler de är, det är alltid trevligt.
Att få ett par stjärnor snurrandes runt ens kropp, väldigt tätt intill kroppen, för tätt intill kroppen, är under de flesta omständigheter inte alls lyckat när saker och ting börjar hetta till.
Monster Lair låter två spelare gå loss tillsammans, men det är inget jag prövat på själv denna gång.
Det är möjligt att det räcker för att få allt att kännas åtminstone lite roligare, men jag har svårt att se att det förändrar det rent grundläggande i hur oinspirerat och tråkigt spelet trots allt är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar