Volthopp, väggklättrande och maffiga, varierade miljöer representerandes allt från tak på gigantiska byggnader utgörandes en skyline vars kolsvarta himmel var upplyst av rörliga strålkastare... till den djupaste jungel.
1989 blev 1990 och på Mega Drive blev det rätt uppenbart att framtiden inte låg i åttabitarnas händer, när Strider tog klivet över till folkhemmets nyanlända sextonbitare.
Fortfarande rätt fett.
Till Master System är dock Strider inte mer än en skugga av sin fethet.
Må vara att det ser okej ut på bild, men i rörelse är det inte lika okej.
Slött och stelt, med en kamera som följer vår hjälte på vis som ofta gör det svårt att ana vad som väntar.
En kollisionsdetektion så bristfällig att man kan åka på däng av ett svärd som svingas flera meter bort, som även låter vår huvudkaraktär hoppa halvt in i väggar och där vibrera som om det inte fanns någon morgondag.
Ingenting känns intuitivt.
Någon skum mellansekvens visas om och om igen. Plötsligt har man klarat en nivå utan att förstå varför. En boss man attackerar dör ibland och ibland dör man själv men det går liksom inte att greppa hur och varför.
Som när den ibland helt galet snävt tilltagna tidsramen man har att jobba inom passeras och man plötsligt rycks rakt ut från vadhelst man för tillfälllet håller på med.
Skulle man trots alla underligheter motivera sig själv att nöta sig fram till upplevelsens slut, ja... då märker man att det hela är över på dryga tio minuter när man lärt sig vad, hur och när.
Man får nästan känslan av ett långt ifrån färdigt spel, slängt ut på marknaden i hopp om att sälja ett vintinbringande antal exemplar innan folk fått upp ögonen för hur trasigt det är.
Och det är lika sunkigt som den extremt irriterande pipknullande musiken som går öronen på nerverna innan den ens hunnit loopa en endaste gång.
Låt oss ge det att det är fullt spelbart, och att man nog slitit en del med att få miljöerna att någotsånär spegla arkadversionens estetik även om allt vad maffighet heter gått om intet.
Och låt oss konstatera att det finns sämre spel till Master System, som den horribla nedskalningen av Moonwalker, det knappt spelbara Action Fighter och det suspekta Alf som är så dåligt att det nästan når en nivå av underhållande dålighet.
Men det kvittar.
Helhetsintrycket är en smärre katastrof oavsett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar