En höja och sänka marken-simulator tonsatt med hjärtslag.
Det är vad Populous i själ och hjärta är.
Allt annat är utfyllnad, utsmyckning, av något ihåligt och naket.
Steget från Amiga-versionens muskontrollerade spelande till Master System-versionens handkontrolldrivna dito var rätt stort, mycket då grafiken tog sig ett par rediga smällar som följd av otroligt underdimensionerad hårdvara för att levera allt det originalversionen gjorde.
Ändå blev det argumenterbart lyckat.
Mega Drive-versionen är visserligen inte riktigt lika innehållsmässigt omfattande som den till Master System. Exempelvis är endast 500 nivåer att vänta där konkurrenter skryter med 5000. Och här är det endast gröna, snöiga, eldiga och ökniga landskap som erbjuds där man på Master System även kan vänta sig ett byggt av kretskort och ett annat av ett schackigt underlag.
Men.
Grafiskt sett är det klart mer i linje med originalet till Amiga, och även om stöd för mus saknas är det mycket av en vanesak snarare än ett gediget handikapp att spela med handkontroll.
Om utfyllnaden ligger i antalet nivåer, där de förutsättningar man spelar under efterhand blir allt svårare att tackla (som att gå från att ta någon tar god tid på sig att drunkna om hen hamnar i vatten till att drunkna direkt, som att träsk försvinner när någon går ned sig i dito till att de inte försvinner utan finns kvar redo att sluka ytterligare personer) så ligger utsmyckningen i allt det man gör utöver att höja och sänka marken.
Att vinna handlar om att eliminera allt motstånd.
En liten filur bygger en liten stuga som om marken är jämn nog runtikring kan växa till ett stort slott. Inne i byggnaderna produceras fler små filurer som ger sig ut i stora världen för att bygga ytterligare byggnader, avla fram fler barn eller gå huvudstupa in i en strid med fienden.
Desto fler små filurer och byggnader, desto snabbare fylls ens manamätare på.
Mana förbrukas när man höjer- eller sänker marken, väljer att i rollen av gud slänga iväg en jordbävning eller forma träsk och annat liknande.
När mätaren når dess absoluta topp kan man gå armageddon varpå alla små filurer samlas för ett sista avgörande slag med fienden.
Man behöver inte gå armageddon för att vinna då det går utmärkt att manuellt bekämpa allt motstånd, men vet man med sig att man är den starkare av de två stridande parterna är det ett effektivt sätt att ta sig vidare till nästa nivå.
Vilken nivå man tar sig vidare till beror helt och hållet på hur bra man presterat på den man precis klarat, så av femhundra tillgängliga nivåer kanske man bara behöver spela en tredjedel. Kanske än färre nivåer än så.
Charmen i Populous ligger i att man aldrig tar direkt kontroll över de små filurer som strosar runt i den värld man är med och formar, utan snarare agerar dirigent i hopp om att de skall ta sig an det som för tillfället känns bäst.
Som att prioritera byggnader, att uppmuntra filurer att slå sig samman med varandra för att bli starkare, att strida med fienden.
Tröttnar man på att vänta på att barn skall avlas fram i ett bortskämt sammanhang som ett slott kan man försämra förutsättningarna för slottet så det reduceras till en stuga. I en stuga tenderar barn att produceras i ett högre tempo. Undrar varför. Sedan kan man förbättra förutsättningarna för stugan igen så att den åter blir till ett slott.
Man kan låta någon gå ledare, och en ledare kan i sin tur gå riddare.
Man kan se simpel statistik för en viss byggnad eller filur.
Det som vid en första anblick kan framstå som aningen krångligt ter sig efter ett par nivåer spelade väldigt simpelt.
Utöver en ständigt stegrande svårighetsgrad, som man enklast tacklar genom att allt snabbare och mer taktiskt höja och sänka marken, och de fyra olika miljöer man kan husera i har man i mångt och mycket sett precis allt Populous har att erbjuda efter en nivå spelad.
Under sämre omständigheter hade detta varit fullt tillräckligt för att avskriva Populous dess värde som spel, men det vilar något nästan hypnotiserande över upplägget som gör det irriterande lätt att spela en nivå till och därefter en ytterligare.
Och tröttnar man stänger man av för att återvända vid ett senare tillfälle.
Det handlar liksom inte om att "klara" spelet så mycket som att lattja runt i den sandlåda det trots allt är.
Över loppet av trettio år har det fortsatt att locka till ett par rundor titt som tätt.
Mega Drive-versionen må lida av att det blir hutlöst segt att spela när antalet byggnader och kringvandrande filurer gått upp i antal, men det zen-liknande tillstånd spelandet tenderar frambringa gör att det under en omgång allt långsammare tempot ändå känns hanterbart att tackla dess påtagliga seghet till trots.
Amiga-versionen är såklart alla dagar att föredra, men om Mega Drive är den enda plattform för spelande man har tillgång till där Populous ingår i utbudet är det absolut inte ett ointressant alternativ om man inte vill åt det mer mänskliga motståndet som originalets tvåspelarläge erbjuder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar