Vill argumentera för att det är en rätt stark estetik som gör det, och att själva essensen av miljöerna lyfts fram under tekniskt snävare förutsättningar, för ställda sida vid sida är det sådär jobbigt uppenbart att man åkt på en släng av inbillningssjuka.
Därmed inte sagt att Ghouls'n Ghosts till Master System inte skulle se bra ut, det ser rätt bra ut och det speciellt på bild, men så fort det sätts i rörelse börjar allt rasa samman.
Exakt hur man valt att jobba med grafiken som visas på skärmen är för mig en gåta.
Nivåer scrollar fram som om de vore stolta över hur ryckigt de rör sig och det behövs inte ens husera nämnvärt mycket på skärmen för att bilduppdateringen skall sjunka till pinsamma nivåer.
Lite som att försöka springa med kroppen omsluten av vatten, det är intrycket, med saker som fladdrar förbi framför ens ögon och skymmer den ack så tacksamma sikten när man ämnar ta sig någonstans av värde.
Kollisionsdetektionen gör inte något nämnvärt bättre.
De precisionshopp som krävs när man nått den inledningsvis jordbävande nivå 2-2 verkar rentav omöjliga att genomföra; Arthur vägrar att hoppa om man trycker på knappen när han befinner sig för långt ut på en plattform och trycker man innan han befinner sig långt ut på en plattform hoppar man inte långt nog för att nå den plattform man försöker nå.
Och med det i åtanke skulle precis allt kunna rasa samman till en snudd på ospelbar sörja av digital avföring, sådär som Sonic and the Secret Rings till Wii.
Ghouls'n Ghosts till Master System gör sin egna grej.
Det tar arkadspelet det är baserat på och konsolifierar det med inslag som tar det bort från arkadhallarna och ger ett mervärde för den från soffan spelande publiken.
Nästan lite som om det vill flirta med den samtida rollspelspubliken, även om själva grundpremissen för upplägget är en karbonkopia av det i Wonder Boy in Monster Land.
Genom att öppna kistor kan Arthur antingen mötas av en trollkarl som försöker att tillfälligt förvandla honom till en anka, eller så öppnas en portal in till en plats där man får välja att uppgradera någonting å Arthurs vägnar.
Det kostar inget att uppgradera något, men man kan endast uppgradera en sak åt gången... och för att knorra till det ytterligare ramlar man ungefär varannan gång en portal öppnas in i ett val där man inte ges annat val än att endast fylla på Arthurs hälsa eller magipoäng.
Ja, i Ghouls'n Ghosts till Master System har Arthur en hälsomätare.
Nya vapen gör Arthurs attacker allt effektivare, hjälmar och rustningar gör att han tål allt mer, fler tillgängliga magier kan ge fördelar (men är oftast mer av visuella grejer som är kul att kolla in en gång och sedan glömma bort) och stövlar får honom att springa snabbare och hoppa allt längre.
Apropå på problematiken med att precisionshoppa från en plattform till en annan under omständigheter där man inledningsvis inte gör mycket annat än misslyckas med sina försök.
Därav även referensen till Sonic and the Secret Rings: Kontrollen inleds med att kännas, typ, trasig men desto mer man uppgraderar Sonic desto påtagligare spelbarhet. I Ghouls'n Ghosts är det inte lika mycket av ett problem, men efter att ha sprungit, hoppat och dräpt fiender som om man vore en gud med Arthur redigt uppgraderad får man en smärre chock om man börjar om från början utan några uppgraderingar.
Fortfarande är det två rundor genom spelet som är gällande, men andra rundan med en uppgraderad Athur är mer av en styrkeuppvisning, en stroll i parken, än något nämnvärt utmanande och på sätt och vis är det rätt skönt att så är fallet då det ger en dynamik i upplevelsen som övriga versioner av spelet saknar.
Egentligen vill jag påstå att det som denna version av Ghouls'n Ghosts gör... gör det till den mest intressanta versionen av samtliga tillgängliga... om det nu inte vore för att presentationen är så bedrövlig som den faktiskt är.
Inte så att uppgraderingssystemet inte skulle vara rätt obalanserat, och att detta med att hoppa runt på alla tänkbara platser på varje nivå i hopp om att trigga en kista att dyka upp i alla lägen känns speciellt spännande, men desto snabbare Arthur blir desto mindre negativitet förmår spelets slowdowns att sprida.
I händerna på folk som förmått skapa magi med den hårdvara Master System har att erbjuda, låt oss säga Compile, hade Ghouls'n Ghosts kunnat bli en obestridlig klassiker och något av ett måste för de med intresse i konsolen eller spelserien rent allmänt.
Nu?
Nu snubblar det in över mållinjen med precis nog heder i behåll för att jag utan att tveka skall vilja påstå att det trots dess tillkortakommanden är en intressant uppelvelse att ta sig an.
Det är ett bra spel, rentav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar