Förstå bedriften.
Från ett av de absolust sämsta racingspelen till Master System, det näst intill ospelbara Super Monaco GP, till detta som möjligen kan vara det bästa av sitt slag till konsolen.
Ayrton Senna's Super Monaco GP 2 borde egentligen inte ha haft mycket att göra på en 8-bitare 1992 när det var versionen till Mega Drive som marknadsfördes hårdast, och med tanke på hur svårt det är att hitta konkreta åsikter kring spelet på nätet känns det föga långsökt att tro att det hamnade i skuggan av det mesta.
Det är svårt att finna en endaste liten aspekt av presentationen som vittnar om annat än en riktigt gedigen produktion.
Allt från titelskärm till menyer, lösenordssystem för att cementera sina framgångar samt ett gränssnitt som faktiskt fyller en funktion till skillnad från föregångarens påtvingade motståndarkamera som tog upp halva skärmen; Ayrton Senna's Super Monaco GP 2 vill verkligen ligga en nivå över all konkurrens.
Utöver enspelarkampanjen World Championship finns Free Practice som gör det möjligt att träna på valfri av spelets 16 banor, men längre än så sträcker sig inte spelets olika spellägen sånär som på en valbar svårighetsgrad som när den går högre bland annat stänger av tillgången till kartan över banan som i Beginner-läget alltid ligger synlig.
Kampanjen är vad allt handlar om, och precis som i föregångaren ges man möjlighet att konfigurera sin bil utifrån de behov man ser sig ha på en specifik bana.
Senna själv har saker att säga om varje bana, om man vill lyssna till honom, men annars räcker det gott med att fundera på om det är viktigare att satsa på rapp acceleration och bra fäste i kurvor, eller möjliggöra högre hastigheter, efter att ha tagit en titt på berörd banas utseende.
Till skillnad från banorna i Super Monaco GP har dessa stark personlighet och vissa är lätta att bära med sig även efter att en session av körande är över.
Vissa lägger fokus på snäva kurvor i mängder och andra jobbar primärt med långa raksträckor där höga hastigheter är ett måste. Efter ett par varv sitter det mesta där det skall, och kör man utan karta får man dra nytta av de skyltar vid sidan av vägen som markerar när kurvor är på ingående.
Miljöerna känns dessutom tacksamt varierade utifrån de land de representerar, och det är alltid intressant att se vad nästa bana har att erbjuda.
Innan varje race ges man möjlighet att gå Qualify där man ensam och så länge man önskar får jaga efter en så bra varvtid som möjligt.
Desto bättre tid man får desto fördelaktigare placering i starfältet får man, och Pole Position är i princip ett måste för att ha en chans att hålla jämna steg med Senna på de flesta av banor såvida man inte kör som en gud.
Och, lyckligtvis, känns ingenting någonsin orättvist utan som sådant som enbart ligger i händerna på mig som spelare vad gäller eventuella framgångar eller misslyckanden; Kontrasten i denna känsla mot den man får av att spela föregångaren kunde möjligen inte vara större.
I ett drag som nästan känns genialiskt har allt vad gasande och bromsande fått vika hädan om man kör manuellt istället för automatiskt. Då gasar spelet automatiskt varpå de två tillgängliga knapparna används till att växla upp eller ned.
De tre högre växlarna fyller främst en funktion vad gäller hur snabbt man lyckas accelerera där de tre högre används flitigt för att på bästa vis tackla kurvor utan att åka av vägen eller köra in i någon motståndare.
Första halvan av de flesta race handlar oftast om att jobba sig upp till Senna, därefter väntar ett litet mellanspel när man skall försöka passera honom för att placera sig först.
Väl där är man relativt trygg i en vinst så länge som man har koll på banan ifråga eftersom motståndet inte längre huserar på den närliggande vägen såvida man inte varvar någon framåt racens sista varv.
Ayrton Senna's Super Monaco GP 2 sitter på en skön självklarhet, som i att det vet precis vad det vill uppnå och hur det på bästa vis skall förmedla detta till spelaren, och karriärsläget skapar något attraktivt i att lägga ifrån sig spelet för att en stund senare återvända utan att behöva börja om från början; Ett inslag samtliga övriga kortare och mer arkadinspirerade racingupplevelser till Master System, som jag spelat nyligen, saknar.
Om jag verkligen skall försöka hitta något att gnälla på, om så bara för att visa på att jag inte låtit mig gå helt upp i min känsla av att äntligen hitta ett liknande racingspel i åtta bitar som verkligen klickar med mig, är soundtracket lätt att dela ut ett par kängor till; Trista melodier, försök till att skapa en känsla av att det är nu och här det händer med hjälp av en intensitet som inte vet vart den skall ta vägen och Cringe Mega när man blickar åt Sennas håll på omslaget och sätter sig in i vad han skulle tycka om att låta spelets musik gå soundtrack till hans liv.
Inte för att motorljudet är nämnvärt bättre, det möjligen samplade "Congratulations!" eller det tutande ljud man möts av när man ligger jämsides konkurrensen på vägen; Musiken och ljudeffekterna hade kunnat göra mycket för upplevelsen men istället existerar de mest bara där utan att göra varken till eller från.
Tur då att resten håller klass.
Klass Mega.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar