1989 var helt klart ett år i skjutarnas tecken för Master System-folket.
Hyfsade vertikalt scrollande Bomber Raid konkurrerade med gravt griniga och horisontella Cloud Master. Även rälsskjutare som Dead Angle och Galaxy Force släpptes, sida vid sida med ljuspistolspelet Wanted och Ikari Warriors-inspirerade Time Soldiers.
Inte för att det var en skara nödvändigheter på något sätt och vis, vilket extremt slarvigt designade Time Soldiers står som bra exempel på, men att viga Bomber Raid någon timme av sitt liv känns som en vettig sak att göra för vilket shmup-fan som helst intresserat av vad den lite kvalitativare delen av Master System-utbudet i genren består av.
Exakt varför Scramble Spirits, som även det släpptes 1989, kommit att hamna i skymundan har jag lite svårt att förstå.
Visserligen ett europeiskt släpp endast, och R-Type och Power Strike hade redan året innan visat precis var skåpet skulle stå, men som arkadport står det sig rätt väl med hänsyn till steget ned från arkadhallarnas Sega System 24 till det lilla Master System har att erbjuda i jämförelse.
Det luktar lite tidigt Toaplan om det hela, fast utan att komma i närheten av att vara lika finslipat, och systemet med vanliga projektiler för luftburna fiender och bomber för de på marknivå känns bekant från Xevious.
Mycket mer avancerat än så blir det egentligen aldrig, för utöver en smartbomb-liknande specialattack och två små medhjälpare till flygplan vilka kan dedikeras luften eller marken är det inte tal om några uppgraderingar, alternativa vapen eller kombos som leder till högre poäng.
Endast en rest från det spriteskalande arkadoriginalet bidrar med en liten tvist, där man då och då ser kameran bli aningen närgången för en kort sekvens av speciellt pangande där dödligheten fått ta en liten paus från tillvaron och resultatet talar om procent nedskjutet.
Rent tekniskt sett vill dessvärre Scramble Spirits mer än dess programmering förmår presentera smärtfritt på hårdvaran Master System tillhandahåller.
Spelets sprites flimrar och har sig satan, så till den grad att det i värre stunder kan bli svårt att se projektiler vilket kan leda till oväntade och oönskade dödsfall, men överlag är det inte ett spelbarhetsmässigt problem så mycket som det är en kosmetisk detalj som sänker helhetsintrycket.
Hyfsat intensivt är det, med varierade bossar och miljöer, ett mysigt intro likväl som mysiga slutscener och ett soundtrack som gång om annan låter hjärnklistriga melodier kliva in i förgrunden.
Framåt spelets slutskede upphör alla möjligheter till att att nyttja continues, vilket drar upp svårighetsgraden ett litet snäpp även om det aldrig blir tal om att vara ett nämnvärt utmanande spel, och vill man spela med någon finns co-op att tillgå.
Precis all tid spenderad med spelet har fått mig intresserad av att spendera ytterligare tid tillsammans med det.
Kanske för en genomspelning utan att dö, nu när jag väl gått 1CC.
Inte för att det har en chans att tävla med R-Type, Power Strike 2 eller Fantasy Zone 2 om utmärkelsen konsolens bästa shmup, men som klart givande tidsfördriv ser jag det som rätt odiskuterbart kvalificerat och jag ångrar inte för en sekund att jag gav det en ärlig chans trots att jag haft diverse reservationer kring dess utrymme att levera något värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar