När Mr. I am God hansjälv argumenterar för att Blazing Lazers är det bästa spelet till TurboGrafx-16 drar man öronen åt sig. Även om slutresultatet till tilltänkt namne album väntats på till dags dato med hjälp av Pablos liv.
Gott och väl åtskilliga år för evigheter sedan, vad som känns som, redan i mitt sinne etablerat som ett av de där liren till konsolen helt uppåt väggarna klättrandes för att representera galenheten i produktionens kvalité.
Nästan ingen slowdown, fyra olika vapentyper att kombinera med andra tillhyggen för allt från roterande sköldar runt skeppet till målsökande linjer av dödsbringande lasrar om nu inte de mer klassiska missilerna lockar snäppet mer.
Och ett skepp man kan ställa in hastigheten på, rätt halvmaffiga bossar som ibland är av karaktären minidito samt smarta bomber som räddar kvällen när helvetet brakar lös.
Mängder med fiender och projektiler på skärmen samtidigt, även om vi såklart knappast snackar bullet hell i detta skede. Nivåer som scrollar långsamt ena stunden och snabbt satan andra, tonsatta med ofta hetsiga låtar sådär älskvärt extremelektroniska på ett vis som det känns som att nästan bara PC-Engine-spel kan låta.
Intensivt shumppande, kort och gott, så det räcker och blir över.
Compile är overkliga, har alltid varit, i sättet de tacklat hårdvara för att kunna presentera mjukvara som gör sådant man knappt trodde var möjligt. I dess tidighet hör Blazing Lazers på samtliga fronter till exakt denna skara, även om Hudson var med på ett hörn.
Exakt vad Hudson bidrog med har jag inte en aning om, och jag bryr mig inte så värst. Det är Compile som ger sken av att styra och ställa och lika mycket spår av Aleste som The Guardian Legend och Gun.Nac ser man mest överallt.
Men, visst, Tehkan och Star Force som via Hudson portades till Famicom.
Jag är inte blind, det är jag inte.
Det var lätt att komma att älska 1989 års Blazing Lazers, men desto svårare att acceptera att någonting alltid fått mig att komma på andra tankar, sluta bry mig i att kämpa för slutscener. Nu senast, då hade det hela börjat sprida sig till upplevelsen i stort och redan ett par nivåer in kom tristessen på besök.
Blazing Lazers må gå hur lekfullt det vill med ens arsenal, och dess nivåer må vara precis hur varierade de vill.
Från öknar huserandes Moai-statyer till de där mer klassiska organiska inslagen med exploderande hjärnor och Gradius-flirtande bubbelsekvenser speglandes kristallnivån i seriens andra del, men de tar fan aldrig slut.
De bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och fortsätter.
Oändligt långa, så som det känns, är nivåerna inte alls så dynamiska som man kan önska, speciellt inte spelets åttande och bubbligaste nivå.
När de dessutom dras med checkpoints från helvetet, visserligen möjliga att komma runt genom att plocka på sig skapade blinkande sfärer som gör att man får starta precis där man dog, och ett dränage av precis allt vad uppgraderingar heter när man dör blir de snabbt trista.
Kudos, för i de flesta fall kan man hitta hyfsat välfungerande strategier genom att skjuta rätt fiender och plocka på sig lämpliga uppgraderingar om man väljer att nöta en viss störande sekvens en stund.
Men.
Närmare timmen tar en runda från start till mål, som antingen kantas av frustration om man dör eller känns rätt oengagerande då man lätt blir gränsande till övermäktig fram till spelets sista två nivåer då svårighetsgraden skenar från rätt låg till fan och hans moster.
Blazing Lazers har verkligen problem med dess tempo, dynamik och balans.
Vill ärligt talat inte ens nyttja ett Continue när Game Over pryder skärmen, även om vägen dit tveklöst kan ha varit underhållande om det är första rundan för dagen.
Skulle vilja skriva en uppsats om det hela, Blazing Lazers och alla känslor det river upp inom mig, men ser inte riktigt poängen.
Istället vill jag mest bara konstatera att Gud har fel, även om jag absolut förstår hur man kan bli förförd av allt det där som Blazing Lazers på ytan gör så jävla rätt.
Det kommer långt på det, väldigt långt, men inte långt nog och nu har jag liksom nått den punkten då jag inte kan blunda för det längre.
Hoppas nu bara inte skiten sprider sig vidare till annat Compile jag alltid tyckt mig älska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar