Leger vs. Flower (Playstation 3)

När online gick standard, långt bortom Dreamcasts och Xboxs vägvisande tjänster, blev snabbt mindre produktioner för mindre pengar etablerat som komplementerande alternativ till större produktioner med högre prislapp.

Via Wii Ware, Xbox Live Arcade och Playstation Store gick det utmärkt att betala för licenser till den mer experimentella delen av spelmarknaden, som det tidigt hypade Lost Winds signerat Elite-Braben, Bizzare Creations Geometry Wars: Retro Evolved samt thatgamecompanys Flow.

Sony måste ha sett potentialen, tidigt. Med Flow utgivet hade de en hit på den digitala fronten och Flower skulle komma att bli detsamma. Kanske framförallt bland kritiker som gick kontexten spel/konst i allsköns hyllningar till thatgamecompanys förvåning.

Designat av Jenova Chen och Nicholas Clark var Flower ämnat att jobba med positiva känslor mer så än att rikta sitt fokus mot klassiskt gameplay med tillhörande utmaningainriktade inslag, men ser man bortom det audiovisuella uttrycket är det i grunden ett mycket klassiskt spel man har att göra med.

Som spelare kontrollerar man vindens riktning och intensitet.

Varje nivå inleds med att man fångar upp en blommas ena kronblad och vad som därefter väntar är något av en Masken-klon i tre dimensioner där misslyckande inte är en möjlighet. Varje blomma man passerar slår ut och släpper ifrån sig ytterligare ett kronblad och till slut flyger man runt med mängder med blad som bildar en färgglad explosion av liv i luften.

Vissa utslagna blommor triggar ytterligare blommor att dyka upp. Andra aktiverar vindkraftverk eller drar igång en process i vilken miljön förändras.

Överallt där man flyger fram väcker man något till liv, skapar ljus i mörker eller får en känsla av något hotfullt att ge vika för något inbjudande.

Över ängar.

Genom städer.

Vincent Diamante som står bakom spelets soundtrack har gjort ett strålande jobb med att låta musiken spegla känslor. Ljudeffekter man triggar när man flyger fram samsas perfekt med det hoppfulla och glädjesprudlande som stundtals går genuint mörkt och hotfullt.

Det är i kontrasterna de mest minnesvärda stunderna uppstår.

Än mer så när något helt oväntar inträffar.

Ett läckert audiovisuellt samspel får man ta del av, där ett narrativ kliver fram i förgrunden trots att inte ett endaste ord yttras och ingenting går bortom något man kan tolka som lika symboliskt tydligt som en produkt av ens vilda fantasier.

Flower som upplevelse är kort, intensiv, fylld av känslotriggande inslag och fullt kapabel att upprätthålla intresset hos mig hela vägen fram till ett hundraprocentande av dess sparfil.

Kanske lite svårbemästrad rörelsekänslighet, ibland.

Och möjligen att samtliga sex kapitel inte känns riktigt lika motiverade som det som introducerar själva konceptet, det ställer konceptet på ända och det som låter det blomma ut i dess fulla prakt.

Lika viktigt Flower var för Sony och det tilltagande intresset i mindre och experimentella produktioner till spel, lika behagligt är det att uppleva idag; Produktionen är fullständigt tidlös och fortfarande ett bra exempel på vad mediet kan erbjuda när utvecklare tillåts tänka långt utanför de ramar större produktioner oftast tvingar dem att hålla sig inom.

Men Flower är i samtliga avseenden ett spel.

Ett mycket uttrycksfullt sådant.