Det finns alltid en möjlighet att friska upp minnet med hjälp av min reflektion kring det The Secret of Monkey Island jag växt upp med spelandes på min Amiga, för lite meningslöst känns det allt att säga exakt samma saker ännu en gång.
Men för att sammanfatta, det är ju lätt att gå TL:DR, kan man säga som så att Ron Gilbert, Tim Schafer och Dave Grossman skapade The Secret of Monkey Island som något av en motreaktion till Sierras klart mer ogästvänliga kontext.
Och de lyckades.
Wannabe-piraten Guybrush Threepwood, hunden Spiffy, hans stora kärlek Elayne Marley, som i samtliga avseenden är så mycket mer självständig och handlingskraftig än vad samtida spelutvecklare tenderade göra damer, likväl som övriga karaktärer av relevans samsades inom ramarna för ett ypperligt väl realiserat litet universum där svärdfäktning med förolämpningar kändes lika naturligt som kärleken till att dricka materialnedbrytande öl.
Vissa transportsträckor till trots, speciellt för de redan bekanta med äventyret i dess helhet, står sig The Secret of Monkey Island rätt väl än idag, mycket tack vare dess intrikata humor och en typ av tidlös meta som inte alltid tycks landa rätt när folk försöker sig på något liknande.
Så.
Det är såklart oerhört tråkigt att konstatera att denna högupplösta Special Edition med ny grafik, röstskådespel samt ett helt nytt gränssnitt egentligen inte gör någonting utöver talande karaktärer för att förbättra ett original som hur mycket av en klassiker det än är inte riktigt når hela vägen fram.
Främst är det kanske den nya estetiken som tar tid att vänja sig vid, om man nu någonsin verkligen gör det, då ingenting riktigt tycks se ut som man tänkt sig att det borde göra.
Något generiskt vilar över mångt och mycket, högupplösta ansiktsbilder utan animation skär sig med röstskådespelet och titt som tätt dyker det upp pixelrester från de lågupplösta bakgrunderna precis som om man inte ens var färdig med spelet när det släpptes ut på marknaden.
Gränssnittet är rätt bedrövligt i dess onödigt komplexa struktur. Att använda ett föremål med ett annat är omständligt, så även att göra i princip vadhelst som kräver lite fipplande och då speciellt under tidspress.
Med ett enkelt knapptryck kan man växla mellan originalspelet i en lite senare 256-färgersversion, men med detta försvinner allt vad röstskådespel heter och man ges ingen som helst möjlighet att själv välja vilka delar av det nya man vill ha i det gamla sammanhanget.
Märker under resans gång, dock, hur jag allt oftare växlar över till den äldre versionen av spelet för att det helt enkelt känns mycket lättare att ta sig fram där, att göra vad man nu känner för att göra genom att välja ett alternativ i menyn som alltid ligger tillgänglig.
Look at.
Push.
Pull.
Talk to.
...och så vidare.
Krasst kan man väl säga att denna Special Edition är något som skiner som mest när man vänder sig till det som den varit ämnad att förbättra och föra in i samtiden... och det är däri som det största problemet ligger; Originalversionen med röstskådespel utan allt onödigt Special Edition-lull hade i sammanhanget alla dagar varit att föredra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar