Jag orkar inte återvända.
Det finns en sorts tidsfrist som om den går ut gör det svårt att ha nämnvärt mycket att säga och känna sig trygg i att det man säger faktiskt speglar verkligheten mer så än någon form av förvrängt minne av dito.
Ett par saker är jag dock säker på, och en av dessa saker är att Telltales The Walking Dead var en av de gånger vadhelst relaterat till zombies faktiskt snärjde mina känslor runt något som kom att ha betydelse hos mig.
Ofta är det inte, men det rann ett par tårar på min kind när berättelsen nådde dess klimax.
Men The Walking Dead samsades med World War Z, Zombie U och The Last of Us. Dead Rising och Left 4 Dead var fortfarande en grej och rent allmänt var känslan att överdosen av vadhelst som hade med levande döda att göra började kännas jävligt uttjatat.
Så jag orkade inte engagera mig, nämnvärt, i något annat än Telltales The Walking Dead.
2020 är dock situationen lite av en annan, och med en nyinförskaffad Playstation 3 prydligt uppställd i hyllan under teven kändes det oundvikligt att inte blicka mot vad som ofta sägs vara ett av konsolens absolut bästa spel.
The Last of Us.
Efter en rad Uncharted-upplevelser där eventuella vassa kanter över tid slipats ned till något i princip friktionslöst var känslan av att kastas in i något som faktiskt ställde till det gång om annan lite av ett uppvaknande.
Inte för att The Last of Us är nämnvärt svårt, och inte för att åtminstone de två första Uncharted där framåt respektive slutskede barkade iväg till flertalet upprepade försök att ta sig förbi någon irriterande och frustrerande sekvens, men stunder då man faktiskt tvingas tänka till i strategiska termer är återkommande.
Ofta uppenbara på en mils avstånd, då till synes inga försök att dölja att nivådesignen stenhårt förlitar sig på att det torde vara en självklarhet att det ligger lådor, står skåp, bilar och annat att gömma sig bakom där en eldstrid skall utspela sig.
Eller en sekvens av smygande för att sakta men säkert plocka människor i vanlig eller zombifierad form för att underlätta, eller helt slippa, eventuell strid som bryter ut om man blir upptäckt.
Det går inte att jämföra Uncharted 3 med The Last of Us, i detta avseende, då den "speliga" designen av just miljöer där strider utspelar sig känns som de spelar i två helt olika generationer.
Något som egentligen känns gällande för det mesta som har med The Last of Us att göra.
Dess styrka är inte att det känns nytt och fräscht, för det gör det inte, utan att det inte hymlar med vad det vill vara.
Och vad vill det vara?
En tredjepersonsskjutare där berättelsen och de känslor den ämnar röra upp står i absolut fokus. Något som backas upp av stabil men inte alls avant gardistisk spelmekanik.
Jag är helt okej med det.
I ett inledande skede är det lite som att The Last of Us är på väg att bli någon form av David Cage-aktig resa genom känslomässiga extremer. Ena sekunden kontrollerar man en karaktär. Andra en annan. Man slits mellan hopp och förtvivlan. Kastas från dåtid till framtid. Går från ett semi-interaktivt betraktande till mer eller mindre full kontroll och med det förpassas eventuella Cage-ambitioner till mellansekvenser eller realtidsdialoger förda mellan spelets karaktärer.
Av dessa är svartmuskiga machopappan Joel och Ellen Page-doftande fjortisen Ellie de två vars relation får mest utrymme. Där Joel är en rätt trist, stereotyp, sak är Ellie desto mer intressant; En ung tjej som tvingats bli vuxen i förtid, som utöver att brottas med personliga förluster även tvingas konfrontera en överbeskyddande fadersfigur som inte riktigt inser varifrån hans agerande är sprunget.
Dialogen mellan Joel och Ellie är inledningsvis rätt stram men växer över loppet av ett par timmar till något av spelets absoluta höjdpunkt. Vad som till en början känns filtrerat genom någon form av politisk korrekthet står där framåt resans slut fullständigt naket, innerligt och trovärdigt.
Ellie är onekligen en ovanligt stark karaktär i sammanhanget, långt borta från det smått katastrofala karaktärsporträtterandet som gick att finna i exempelvis Lara Croft från då samtida Tomb Raider.
Sedan kan man såklart tycka vad man vill om det faktum att Ellie är osynlig för allsköns zombier och folk rent allmänt, men det är i samtliga avseenden en skönhetsmiss än något annat. För lite underligt känns det såklart, när man som Joel sitter och trycker bakom en stol i hopp om att inte bli upptäckt samtidigt som Ellie obekymrat ränner runt framför näsan på de man inte vill skall upptäcka en... men... ja...
Annat som får The Last of Us att hålla ihop trots att det står och stampar på en plats genren i detta skede redan gått vidare från är en tyngd i spelets strider.
Antalet vapen är förhållandevis få och att uppgradera dem kräver att man tar sig tid att utforska de platser man befinner sig på för att finna nödvändiga resurser. Crafting av vissa föremål sker i realtid för att skapa lite nerv och allt vad ammunition heter finns inte direkt i överflöd även om det sällan känns som att man behöver hålla tillbaka nämnvärt för att inte försätta sig i en rätt sketen situation.
På den vanliga svårighetsgraden, det vill säga.
Visuellt sett är The Last of Us smått makalöst.
Tillsammans med Beyond: Two Souls och Uncharted 3 håller det en grafikteknisk klass som är svår att greppa att den faktiskt levereras av en spelkonsol från 2006.
Det är inte endast det grafiktekniska som imponerar, även miljödesignen håller fantastiskt hög nivå med små detaljer överallt att finna och flertalet vyer så läckra att vila ögonen på att det i sig blir till ett argument att bry sig i spelet.
Dock håller det tillbaka vad gäller variation i fiendefaunan. Ett fåtal olika typer av zombies samsas med horder av människor som i många fall känns klart mer svårhanterade än de monster de eventuellt skulle kunna bli.
När resan väl tar slut är det inte som att dess korridorsaktiga upplägg lockar nämnvärt till omspelning för kompletterandets skull på ett vis som redan påtalade Tomb Raider lyckas utmärkt med.
Det känns liksom inte svårt att lägga spelet åt sidan och gå vidare med något annat när eftertexterna gjort sitt. Samma känsla infann sig efter Uncharted och dess uppföljare... för att inte tala om Cages Heavy Rain och Beyond.
Så.
Å ena sidan har jag inga direkta problem med att se varför The Last of Us blev så hyllat som det blev. Det är en imponerande produktion från början till slut, som istället för att innovera satsat på att göra något riktigt jäkla fett inom välkända ramar.
Å andra sidan kan jag inte påstå att det är något jag kommer att bära med mig känslomässigt på samma vis som The Walking Dead från Telltale... av exakt samma anledning.
...men vad är det då jag egentligen minns?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar