Leger vs. Xenon 2: Megablast (Master System)

Förlåt.

Känner ett återkommande behov av att nämna den västerländska spelkulturens tendens att sätta yta framför innehåll. Kod framför design. En fräck titelskärm med fet musik framför ett par timmar med extremt välbalanserat spelande för den passionerade liraren.

Utöver att sällan ge sken av att bry sig i Amigans faktiska hårdvara, de fördelar den gav, så kändes The Bitmap Brothers stundtals som några jävla rockstjärnor folk älskade förbehållslöst för sakens skull utan att egentligen kunna sätta fingret på varför.

Gods var knappast en mjuk och följsam upplevelse, men fär guds skull... låten! Låten! Into the Waterfall... eller Wonderful... hur det nu var. Pisstrista dead ends som man som spelare inte ens var varse om att man snubblat in i... det var skiten, onekligen, så värd att blunda för.

Xenon 2 med dess sirapsaktiga känsla, men låten! LÅTEN! OH YEAH! Bomb the Bass i digital version. Exakt vadhelst annat som kanske fuckade sig upp en aning, så länge som OH YEAH! och övriga samplingar sparkade arsle via en evighetsloop som kändes helt frikopplad det faktiska spelet så... jisses.

Speedball 2...

Väldigt bitter kan man väl säga att jag var, men så krånglade de till allt med fantastiska The Chaos Engine och tvingade med det mig över tid att börja omvärdera ungefär precis allt och åtminstone försöka se på det där jag nästan äcklades av med aningen mer mogna ögon.

Så att gå loss med Xenon 2: Megablast till Master System är onekligen en rätt... i brist på bättre val av ord... underlig upplevelse.

Men nog får jag även denna gång passa på att omvärdera mina åsikter, kanske speciellt i detta fall då den annars rätt snyggt digitaliserade BtB-tolkningen av John Carpenters ledmotiv till Assault on Precinct 13 från 1976 här liksom bara blippar och bloppar sig fram med konsolens begränsade hårdvara för produktion av ljud.

Egentligen har jag inte mycket att klaga på vad gäller den ambition Xenon 2 besitter.

Det är inte varje dag en utvecklare av ett shmup låter spelaren den annars autoscrollande vertikala nivån manuellt scrollas bakåt så att man får möjlighet att backa ut ur återvändsgränder.

Ej heller är det nämnvärt ofta man ges tillgång till en butik där man kan köpa uppgraderingar till ens skepp så att man kan täcka halva skärmen med projektiler om man så önskar via diverse moduler och annat krafs.

Detta med en hälsomätare istället för att man dör direkt av att bli träffad av något är månne inte unikt, men det skapar en annan dynamik vad gäller utrymmet att våga chansa där man under andra hårdare förutsättningar möjligen fegat ur.

Men.

På Amigan kunde spelet lyfta sig flera snäpp ytterligare med hjälp av en presentation som inte alls var fy skam sett till samtida konkurrenter. Riktigt så vill jag inte påstå är gällande här.

Vemhelst som fann Xenon 2 på Amiga aningen långsamt kan här konstatera att det går så segt, när det börjar hända en del på skärmen, att man knappt tror att det är sant.

Xenon 2 har i grunden en inneboende tröghet likväl som ett skepp som inte stannar samma sekund som man släpper styrkorset. Lägger man till slowdowns till den ekvationen blir det återkommande väldigt svårt att kontrollera.

Vidare är det dessutom så att när det går som trögast slutar knapptryck registreras, så hur mycket man än försöker skjuta händer det inte mycket alls vid flertalet av de knapptryckningar man gör.

Det blir inte direkt bättre av att kollisionsdetektionen ibland verkar vara aningen tveksam.

Inte för att det inte går att anpassa sig, men det ger ett väldigt oeriöst och ofärdigt intryck och är verkligen ett hinder att ta sig förbi om man trots allt vill ta sig an Xenon 2 till Master System.

Jag tror det är så att jag fascineras av någon form av faktisk spelbarhet trots det slowdownsmässiga haveri man har att göra med.

En runda blir snabbt många fler än så, och från att knappt ha tagit mig fram till bossen på första nivån märker jag hur jag sakta men säkert hittar sätt att ta mig allt längre.

Andra nivån.

Andra nivåns boss.

Tredje nivån.

Och så vidare.

Det kommer krypandes någon form av stolhet, nästan, att jag lyckats bemästra något som känns så sunkigt och trots att jag egentligen inte borde finner någon form av underhållning i det hela.

Detta trots att j redan för snart tre decennier sedan såg stora brister i en välfungerande ursprungsversion, småfinurlig nivådesign och fet vapenarsenal till trots.

När jag samlat mig en aning kan jag väl kanske inte förneka att jag haft rätt kul, ändå, under de timmar jag gett Xenon 2: Megablast.

Med ett rejält uppgraderat skepp med flertalet moduler som skjuter feta lasrar framåt och mindre skott åt sidorna finns där stunder då man känner sig rätt badass, speciellt när tillgången på hälsa gör att man vågar vara rätt så våghalsig.

Samtidigt är väl den största behållningen egentligen den att det känns som att jag kanske felbedömt originalet, på Amigan, och nu känner mig riktigt sugen på att återvända därhän för att se vad jag finner med dagens glasögon applicerade.

Denna version, den överväger jag dock att förpassa till de sälla jaktmarkerna... alternativt någon som känner att det vore intressant att testa av ungefär samma anledning som jag tydde mig till när jag gjorde ett köp; För att kunna sätta upplevelsen under en lupp mer så än förvänta sig att upplevelsen i sig skulle vara en imponerande sådan.