Leger vs. Curse of Enchantia (Amiga)

Det finns egentligen inga ursäkter överhuvudtaget.

När till och med de inledande minuterna av pusslande förvandlas till en studie i frustration över ett av de minst användarvänliga grafiska gränssnitt ett äventyrsspel av peka- och klicka-snitt någonsin levererat borde varningsklockorna ha ringt.

Men jag, alltid ack så villig att ge även den till synes mest illaluktande av skit ett antal chanser att få mig att ändra min åsikt i hopp om behagligare dofter, tänkte naturligtvis att det kanske bara är jag som befinner mig i ett olämpligt känslomässigt tillstånd för att kunna uppskatta det Curse of Enchantia erbjöd.

Någonstans måste alla beslut som fattats hos Core fattats i hopp om att göra Curse of Enchantia till ett av de mer tillgängliga spelen av sitt slag, långt bortom språkliga barriärer och Sierras förkärlek till att brutalt straffa alla felsteg med döden eller situationer omöjliga att ta sig ur utan att ens antyda för spelaren att denne obönhörligen gjort bort sig bortom all räddning.

För visst är det tacksamt att det är omöjligt att missa ett föremål i början av spelet som man behöver i slutet när början inte längre är tillgänglig?

Att lösa det genom att, exempelvis, låtsas som att en knapp på en vägg i en grotta inte existerar innan man hittat ett föremål undangömt i en vrå där man överhuvudtaget inte syns om man ställer sig... ett föremål man endast kan bli varse om att det huserar där om man får för sig att trycka på ögonsymbolen i gränssnittet utan att spelet har antytt att man har någon anledning att göra så... är såklart fullständigt idiotiskt.

Curse of Enchantia har slängt bort allt vad annat än bildspråk heter och är allt annat än tydligt med vad man kan och inte kan interagera med.

Endast genom att ställa sig nog nära något dyker det upp som interagerbart i menyn, den sanslöst tillkrånglade menyn där logiken i när man skall trycka, dra, kasta, stoppa in, äta eller ikläda sig något överhuvudtaget inte existerar, får de absolut simplaste av interaktioner att bli till veritabla mardrömmar.

Och aldrig att spelet lyckas förmedla om man ens är på rätt spår när man står där och försöker kasta ett mynthelvete i en brunn.

Pixel efter pixel efter pixel utforskas i hopp om att man står precis rätt för att brunnen skall dyka upp som interagerbar, men den verkar vara placerad där bara för syns skull.

Går ut på nätet och kollar en guide där det står klart och tydligt att man skall kasta mynthelvetet ned i brunnen men det går inte.

För att jag inte hade plockat upp något underligt brungrönt föremål ur ett hål inne i ett annat rum.

Visade det sig.

Avsaknaden av text, eller dialog om man så vill, utöver två utrop man kan göra närhelst man önskar har inte ersatts med ett ordentligt informationsförmedlande på annat vis.

Att hoppas på karaktärsbyggande och givande interaktion utöver att ge föremål x till person y för att sak z skall hända är lönlöst för den existerar inte.

Någon logik i den linjära resa man gör, den finns inte.

Pussel går från sällan greppbara till oftast fullständigt idiotiska, milslånga bortom de underligheter, säg, Monkey Island har för sig där världbyggandet är så starkt att det som i en annan kontext tett sig ologiskt där känns fullt rimligt.

Kvar finns inte mycket mer än ett par ljudeffekter, möjligheten att gå runt och pröva allt på allt i hopp om att åstadkomma något av värde (förutsatt att man överhuvudtaget lyckas ställa sig nära något för att ens inse att det finns där att interagera med), och beundra de ofta helt fantastiskt vackra miljöerna som tyvärr inte klarat nedskalningen till färre färger helt bra i alla lägen.

Curse of Enchantia är en travesti till äventyrsspel.

Helt utan personlighet, helt utan musik (sånär som på en liten truddelutt som spelas på titelskärmen, en titelskärm som tycks finna det spännande att på tok för ofta starta om sig själv om och om igen helt utan anledning) av ambient eller melodiöst slag som hjälper till att skapa en härlig stämning när man vandrar runt och försöker lösa ologiska pussel med hjälp av ett grafiskt gränssnitt från helvetet.

Curse of Enchantia är det tveklöst sämsta spel av sitt slag jag haft äran att spela på min kära Amiga och allt jag kan göra är att uppmana dig, dig och dig att hålla dig så långt borta från denna illaluktande dynga som det är tekniskt möjligt.