Förlåt.
Fire and Forget 2 är så jävla, jävla, jävla dåligt.
Kan uppskatta viljan att göra något mer av en genre fastklämd mellan brist på innovation och tekniska förutsättningar som gör det svårt att bryta sig loss från en redan etablerad mall.
På papper är Fire and Forget 2 en evolution av Battle Out Run och Chase H.Q. i dess vägbaserade action, här även tagen till skyarna för något som känns som en aningen mer klassisk railshooter så som, bland annat, Space Harrier definerat genren.
Istället för att köra mot klockan är det här bensinbrist som kan begränsa körtiden utöver att mer ofta än sällan sprängas i luften av fiender och dess projektiler.
Både mark- och luftburen framfart dränerar en blå stapel med bränsle, men för att hålla sig kvar i luften är det endast en röd man behöver ta hänsyn till.
Alla som spelat Titus the Fox till Amiga torde ha fruktansvärda minnen av ett spel som tycktes röra sig hastigheter högre än vad spelet kändes designat för.
Fire and Forget 2 faller i samma fälla, och kastar fiender och projektiler ens väg som dräper en ofta innan man ens hunnit reagera inför det faktum att något farligt precis dykt upp på skärmen.
Att själv skjuta mot fiender är en redigt underlig historia, då skotten inte följer några som helst fysiska lagar.
Oavsett var man befinner sig på vägen vandrar skotten rakt upp på skärmen, precis som om det vore ett platt Space Invaders man spelar. Vid förflyttning i sidled vinklas skotten. Fiender, däremot, de följer vägen.
Det är lite svårt att förklara, men detta med att sikta är oavsett en bedrövlig historia och känslan är att det är två helt olika spel som slagits ihop till ett utan att man försökt anpassa de två till att faktiskt fungera med varandra.
Utöver vanliga skott har man även ett begränsat antal missiler att nyttja. Råkar man få slut på missiler och inte snubblar in i en möjlighet att fylla på dito kan man hamna i situationer mer eller mindre omöjliga att ta sig ur.
Vissa fiender, eller vågor av fiender, försvinner inte från skärmen när de väl anlänt annat än när de skjuts sönder. Har man inte en missil att nyttja kan man tvingas placera sig i ett läge där man har mer eller mindre noll utrymme att undvika en countrande skottsalva om man skall ha minsta lilla chans att skjuta sönder berörd fiende.
Detta med att vissa fiender inte försvinner går också att nyttja till ens fördel, då man kan låta de harmlösa husera på skärmen samtidigt som man utan minsta lilla motstånd reducerar avståndet till det vägburna fordon man skall förstöra i slutet av varje sträcka; Inte så att man kan ta sig igenom en hel nivå på detta vis, men väl en tredjedel.
Fire and Forget 2 må ha en rätt omfattande skara fiender, vilka även beter sig på tacksamt varierat vis. Dock är hela högen extremt fula, ofta så otydligt pixlade att det är svårt att se vad de skall föreställa.
Himlen tycks alltid vara täckt av visserligen tekniskt fräscht parallaxscrollande moln, men molnen ger samtidigt en grillig och allt annat än behaglig vy att vila ögonen på.
De olika sträckor man kör har extremt liten variation rent utseendemässigt och det är lite som skiljer en nivå från en annan.
Spelets främsta behållning får sägas vara Game Over-skärmen samt den som visar upp antagonisten mellan varje nivå. Även soundtracket har sina månne hetsiga men framåt tredje nivån rätt sköna melodiska poänger.
Men vad spelar det för roll, när den hysteriskt omfattande grad av trial and error som spelet tvingar fram inte kommer i närheten av att motiveras av den tillfredsställelse man får av att kämpa sig lite, lite längre för varje ny runda?
Som sagt.
Fire and Forget 2 är så jävla, jävla, jävla dåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar