Exakt var det gick snett med Rayman 3: Hoodlum Havoc har jag förträngt sedan länge. Det brukar detyda att jag får ett tilltagande intresse i att återvända för att fräscha upp mitt minne.
Problemet kan väl delvis vara att Rayman 2: The Great Escape var en käftsmäll utan dess like, starkt förknippat med Dreacmast och drömmen om allt vad konsolen skulle kunna erbjuda om allt gått som planerat.
Rayman 2 är till dags dato ett av de bästa plattformsspel i 3D jag vet, speciellt versionen till Dreamcast som med dess silkeslena 60 bilder i sekunden och då sanslöst iögonfallande visualer kändes som framtiden på ett vis Super Mario 64 gjort ett par år tidigare.
Svårt att följa upp något sådant.
Att Rayman 3 även släpptes till Game Boy Advance är jag tveksam till att jag överhuvudtaget var medveten om i detta skede, men så var gällande även i fallet andra då stora varumärken nedbantade från tre till två dimensioner; Tror jag intalade mig att det primärt handlade om varumärkesmjölkande.
Såhär över 15 år senare resonerar jag lite annorlunda, med en nyväckt nyfikenhet över exakt vad det är jag har missat.
Ganska mycket, var mitt första intryck.
Rayman 3 må vara aningen personlighetsklyvt gällande vilken del i serien det egentligen tillhör. I mångt och mycket känns det mest av allt som en tvådefierad version av Rayman 2 med inslag av Rayman 3 inslängda för igenkänningsfaktorns skull.
Och som den första riktiga tvådimensionella uppföljaren, på åtta år, till seriens första spel från 1995.
Ett brutalvackert plattformsspel av hinderbanekaraktär (tänk Donkey Kong Country snarare än Super Mario Whatever) med inslag av äventyr (det lönar sig att backtracka när Rayman kommit över diverse uppgraderingar) med en svårighetsgrad som utan problem kan avskräcka de som inte är beredda att trial and error-nöta sig till framgång.
Dock, till skillnad från första Rayman straffas man här inte nämnvärt av att dö eller använda ett Continue.
I originalet var både liv och Continues begränsade och följde med de sparningar man gjorde. Med andra ord, spelade man sunkigt fram till slutet av spelet kunde man stå där med noll continues och ett liv med ett par nivåer av helvete kvar.
Enda straffet här, om man dör, är att man antingen kastas tillbaka till senaste aktiverade checkpoint eller, om man får slut på liv och Game Over, tvingas börja om vid senaste skärmbyte på berörd nivå.
Inledningsvis imponerar det noterbart även gällande nivåernas variation. Nästan varje nivå kretsar kring en specifik utmaning som utöver att ta mycket utrymme i anspråk på nivån upprepas i allt svårare tappning.
Det kan röra sig om att klättra på rankor, köra en bumper car (vad fan heter det egentligen?) i Mario Kart-doftande Mode 7 under tidspress, studsa runt på exploderande luftballonger eller flyga genom en labyrint vars väggar är taggbeklädda.
Och det funkar liksom alltid... bra.
Kontrollen sitter där den skall, utmaningen blir aldrig för hög eller genuint orättvis och väljer man att gå samlargalen och utforska nivåernas alla hörn och kanter kan man låsa upp ytterligare nivåer.
Allt ovanstående till ofta tacksamt bekanta melodier, för de som spelat Rayman 2 kanske främst, och en behaglig känsla av att komma hem (för de som spelat seriens första del).
Så det skulle ju kunna vara frid och fröjd, allt.
Men det är det inte.
Nivåerna blir efter ett tag för stora för dess eget bästa, och hur snyggt spelet än är blir det jobbigt uppenbart att grafikens komplexitet tvingat fram ett avkall på visuell och miljömässig variation inom ramarna för en nivå.
Att minut efter minut efter minut flyga genom en labyrint där precis allt ser likadant ut får samma allt att, utöver att göra det förbannat svårt att navigera, kännas... själlöst.
Nivå efter nivå efter nivå upprepar precis samma misstag, så den där nyfikenheten på vad som väntar härnäst (för nog kan man ge sig fan på att nästkommande nivå konceptuellt kommer kännas annorlunda än den föregående) klingar av i takt med att man blir varse om att man troligen kommer hinna tröttna på nyhetens behag innan man snubblat över mållinjen.
Kan inte påstå att Rayman 3 till Game Boy Advance är ett dåligt spel, det är bara inte speciellt spännande.
Hur välproducerat det än är, och hur intressant det än känns i teorin, kan jag efter att ha hundraprocentat det inte göra mycket mer än att notera det på en lista över avklarade spel och därefter gå vidare med mitt liv totalt ointresserad av att återvända.
Inte som att jag ångrar att jag lagt tid på det.
Bara det att det någonstans längs vägen tycks ha tappat bort det här med att bygga in själ och hjärta i produktionen.
Värt att veta: Versionen jag spelat via Wii U, Virtual Console, har en bugg (som verkar vara en emuleringsbugg som även gjort sig känd även för flera som emulerat spelet på eget bevåg med valfri emulator) som gör att Rayman ibland förlorar hälsa när han hoppar på någon av spelets två träskracingnivåer. Det går att ta sig förbi med lite nötande, eller om man väljer att gå Quick Save-vägen och spara med jämna mellanrum under nivåns gång och ladda ifall man förlorar hälsa, men givetvis drar det ned helhetsintrycket en hel del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar