Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2012/01/25.
På 80-talet när jag fick min första Commodore 64 blev jag flygförbannad när jag inte fick igång The Great Giana Sisters på första försöket. Började slå i bordet och svära och ha mig. Mor och far fick lugna mig så jag inte hade sönder något av bara farten.
Det var en piratkopia, såklart, som huserade på ett band med typ 30 andra spel. Turbo-spel. Laddade dem med hjälp av Turbo 250 eller Turbo 3001. Man slapp vänta i en evighet då, när man laddade Turbo-spel, men man gick samtidigt miste om originalspelens fantastiska laddningsskärmar tonsatta med asfet musik.
Är inte säker på att Sigma 7 fanns ju samma kassettband som Giana Sisters, men på något av de band jag hade i min ägo.
Tror jag.
Skitsamma.
Hursomhelst.
Ovanstående är rätt irrelevant. Skrev det mest för att ha en liten inledning som förmedlade någon form av känsla att bära med sig under textens gång.
Jag tyckte Sigma 7 var så jävla fett, i vilket fall. Vet inte varför. Det bara var det. Hade bestämt mig för det.
Fattade ingenting när jag spelade det. Fattade inte hur man egentligen skulle göra för att klara den där första nivån där det tycktes som att fienderna var omöjliga att undvika.
Trodde spelet buggade när det lämnades kvar lite pluppar på marken på andra nivån hur mycket man än försökte få bort dem. Pluppar som man skulle 'äta upp'. Vad fan, etc.
Musiken var awesome och det var såklart därför jag tyckte spelet var asfett. Inte av någon annan, exmpelvis gameplaymässig, anledning. Gameplay? Vad var det, liksom? Hallå?
Konstpaus.
Köpte mig ett exemplar av Sigma 7 för någon vecka sedan.
Började spela det för några dagar sedan. Det var intressant. Lärde mig mycket nytt. Exempelvis hur man spelade spelet.
Känner att min nutida åsikt kring spelet är lite mer substansfylld än min dåtida åsikt. Lite mer värd. Lättare att ta på allvar. Osv.
Ett rätt simpelt men effektivt litet isometriskt arkadspel, skapat av Ron Jeffs, som blandar några olika spelmässiga inslag för variationens skull.
Spelet består av 7 olika nivåer som i sin tur består av 3 olika faser. Målet är att ta sig genom samtliga nivåer (och om man vill, se till att samla så många poäng man bara kan längs vägen).
Skall vi snacka handling rör det sig om sju olika rymdstationer med fabriker som löpt amok. Riktigt avancerad skit, no? Men mer än så behövs inte för att motivera spelandet.
Här flyger man med ett rymdskepp från punkt a till b och skjuter några vågor med fiender längs vägen.
Vissa ensamma fiender kommer flygandes bakifrån och dessa är det viktigt att hålla lite extra koll på. Ifall man inte skjuter sönder dem i tid lägger de sig jämsides en själv och rör sig därefter antingen åt höger eller vänster. Står man på samma sida de väljer att röra sig åt kan man inte undvika dem.
Håller man sig levande nog länge når man en rymdstation.
Väl inne i rymdstationen och dess tillhörande fabrik övergår spelet till en Pac-Man-liknande upplevelse.
Man orienterar sig längs marken längs gångar som tillsammans bildar lite av en labyrint. På marken ligger 'pluppar' som man plockar upp.
Några pluppar går dock inte att plocka upp och det är viktigt att lägga dessa och det mönster de bildar på minnet.
Fiender spawnas på förutbestämda platser och letar sig därefter vidare till där man för tillfället befinner sig. Antingen undviker man dem eller skjuter sönder dem, men skjuter man sönder dem får man ta hänsyn till var de spawnas för det är lätt hänt att man skapar en situation där det blir snudd på hopplöst att plocka på sig plupparna utan att bli omringad.
Ibland är det bättre att låta max antal fiender spawnas, lura dem till ena änden av fabriken och därefter jobba sig tillbaka samtidigt som man plockar på sig plupparna.
Denna fas går på tid. Så oavsett man har liv kvar när tiden går ut är det Game Over som väntar.
Väl färdig tar man sig vidare till...
Som består av ett bräde med blåa (oanvändbara) och gröna (användbara) rutor. Över detta bräde sveper det linjer med röda (guideande) och gula (färgningsbara) rutor. Placerar man sig över en gul ruta och trycker på knappen förvandlas den till en vit ruta.
Samtidigt placerar sig en fiende efter en kort stund på den ruta man för tillfället befinner sig ovanför. Trycker man då på knappen dör man.
Här måste man minnas mönstret de pluppar som inte gick att plocka upp på föregående nivå bildade. Det är det mönstret man skall forma genom att färga de rörliga gula rutorna vita.
Även denna fas går på tid.
Det finns en snygghet i spelets produktion som gör det svårt att ogilla. Ingenting är speciellt avancerat eller tekniskt imponerande, men när man väl fått kläm på hur det hela fungerar är det lätt att fastna.
Har under loppet av ett par dagar återvänt till spelet för 'ännu en runda'. Idag klarade jag samtliga nivåer och känner mig väldigt tillfredställd.
Självklart är det här något som i dagsläget med lätthet kan 'överträffas' rent tekniskt av, typ, valfritt gratis flashspel, men det är inte riktigt det som är poängen.
Poängen är att jag spelar detta lilla spel från 1986 så som det var tänkt att spelas 1986. Med hänsyn till vilka förutsattningar det hade där och då. Och jag har kul när jag gör det.
Skulle jag sätta ett betyg skulle det bli 4/5.
Trodde faktiskt att Sigma 7 var välkänt, men ju mer jag letar information kring spelet ju mer inser jag att det aldrig var mycket mer än musiken som nådde ut till en viss skara människor (åtminstone vad gäller C64-versionen). Hittar inte en endaste film med C64-gameplay på YouTube.
Rob Hubbards tolkning av Julian Breezes titellåt är dock underbar i all dess SID-ljudande prakt. Detta är något som svenska Kite (medvetet eller omedvetet) speglar i deras låt If There's An If In Us.Sigma 7 Title ThemeKite - If there's an If in Us
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar