Ett par första trevande försök rörde sig nog i trakten av Nesticle i slutet av 90-talet.
Möjligen med någon halvfärdig engelsk patch som dikterade villkoren för hur mycket man skulle förmå fatta, men i detta skede spelade det inte jättestor roll då poängen var att jag plötsligt fick möjlighet att uppleva sådant som hade legat gömt i Japan och bara väntat på att bli upptäckt av en västerländsk publik.
Att Final Fantasy 7 precis hade dragit igång hela rollspelscirkusen gjorde inte saken mindre intressant.
Satan så mycket vi hade gått miste om här.
Kändes som att det fanns en miljard japanska rollspel att upptäcka, men just Final Fantasy 3 skulle komma att bli lite speciellt.
Square, senare Square Enix, var inte alls oävna till att släppa gammalt på nytt, och då gärna i modernare tappning. Ett efter ett trillade de in, de gamla Final Fantasy-spelen, efter att Final Fantasy 7 skapat ett enormt sug efter mer. Både gammalt som nytt.
Men just Final Fantasy 3 skulle komma att dröja.
2022 fick det alltså bli, året då jag slutligen beslutade mig för att se det hela vägen i mål, och då i en PSP-version vars licens jag en tid tidigare snappade upp via Playstation Store på PS3 efter att ha fått panik över allt jag trodde skulle bli otillgängligt när Sony utannonserade en nedstängning av butiken (något de efter ramaskri från spelare världen över valde att ångra sig gällande).
Så nu sitter jag här, i svallvågorna efter det där som många i Japan fick uppleva för 32 år sedan i en annan tappning, och förundras över hur pass fräscht det trots allt känns, denna förhållandevis originaltrogna omarbetning vars näst främsta försäljningsargument var den upphottade audiovisuella presentationen.
Inte för att Final Fantasy 2 på ytan såg nämnvärt annorlunda ut gentemot det första spelet i serien, men dess vattendelare till skrotat erfarenhetspoängsystem ersatt med ett "Det du pysslar med och råkar ut för är vad du blir bättre på att hantera och tackla"-koncept som fick folk att stå och slå sina partykamrater sönder och samman för att se dem få mer HP är nu åter en mer klassisk "Grinda exp som fan för att stiga level och med det se dina stats överlag öka"-variant.
Fast nu med en hel uppsjö av olika yrken att ta sig an och växla mellan vid behov, yrken som i sin tur kan öka i level (upp till 99) och för varje level se vissa specifika attribut boostas.
Inledningsvis få yrken. Avslutningsvis fler än de flesta troligen kommer palla med att testa, fast som följd av rätt smart speldesign blir det vid väl valda tillfällen uppenbart att ett visst yrke ger en fördel i ett visst sammanhang man är tvungen att ta sig an för att ta sig vidare i handlingen... så ett par olika lär man ha testat innan man går i mål.
Själv stod jag i slutet av spelet med två Dark Knights ned höga jobblevlar och två Red Mages med maxade jobblevlar.
Det hade fram till denna punkt fungerat alldeles utmärkt för att plötsligt kännas extremt olämpligt. Testade lite tafatt att byta till andra yrken, men tanken på att grinda i åtskilliga timmar för många för att få upp samtliga jobblevlar till vettiga nivåer var så avtänande att jag bytte tillbaka igen och istället grindade loss med de yrken jag redan hade för att öka karaktärernas vanliga levlar till dess att de var så höga att jag kunde ta mig an endgame.
Upplever det ofta när jag spelar äldre Japanska rollspel, men blir för den skull inte mindre förbannad över att i ett slutskede straffas för beslut som fattats i ett tidigt skede utan att spelet någon gång längs vägen flaggat för att man kanske borde tänka om.
En typ av designmentalitet som åtskilliga gånger fått mig att lägga ett spel åt sidan för gott.
I detta fall gjorde jag inte det, och det är jag glad för.
Chibi, färgglatt och om inte nödvändigtvis tekniskt imponerande på PSP så åtminstone väldigt estetiskt harmoniskt.
Ett uppdaterat soundtrack vårdar originalversionerna av låtarna ömt, men för de som önskar kan originalmusiken från Famicom ljuda från högtalarna.
Dialogen, karaktärsporträtterandet och handlingen i stort är vad den är, hur expanderad och reviderad den än är sedan 1990, men det simpla, kortfattade och fragmentariska känns ändå helt rätt i sammanhanget. Det känns charmigt retro, men inte daterat.
Det fragmentariska går igen i de flesta sammanhang, men kanske mest påtagligt vad gäller handlingens progression. Final Fantasy 3 må inledas relativt linjärt men öppnar sakta men säkert upp sig allt mer. Det blir aldrig för stort och öppet, ej heller nämnvärt svårnavigerat, och om något vittnar om att man kanske bör byta strategi eller vänta med något visst till ett senare skede så torde det vara att man åker på stordäng om man beger sig någonstans där man kanske inte bör vara... ännu.
Till slut har man liksom börjat tömma spelet på uppenbart innehåll (i mitt fall skedde detta efter ungefär 30 timmars spelande), och det är väl ungefär då man står där i trakten av point of no return och känner sig osäker på huruvida man har vad som krävs.
Man hittar längs vägen dit lite summons, lattjar runt med diverse olika magier. Experimenterar med vapen med specifika färdigheter, bryter en förbannelse som förvandlat folk i en liten by till Linus på linjen-liknande figurer, förvandlar sig till pyttesmå saker så små att råtthål plötsligt blir till stora grottor att utforska och upptäcker luftskepp efter luftskepp som visar sig vara klart mer avancerat än det föregående.
Det visar sig att vissa fiender delar på sig i all oändlighet såvida man inte har ihjäl dem på ett slag eller använder specifika vapen för att attackera dem. Man tar emot post via MogNet, ser ens party få stillfälligt ällskap av vissa karaktärer med egna agendor och reser land och rike runt för att få fatt på en legendarisk smed som kan bidra med riktigt fet utrustning om omständigheterna är de rätta.
Final Fantasy 3 till PSP har dock fått sig en helt fantastiskt tacksam Auto-funktion i strider som upprepar de senast valda handlingarna. Striderna går snabbt som fan och det känns ofta genuint kul att grinda lite titt som tätt då man snabbt ser ett resultat, både vad gäller fetare attribut och mer pengar att köpa bättre utrustning för.
Kan faktiskt inte se mig spela detta utan Auto-funktionen tillgänglig, men den är inte så effektiv att man inte vill växla mellan att ha den på och ha den av, speciellt inte när man slåss mot svårare fiender och bossar där det oftast krävs en del strategi för att man skall gå segrande ur berörda strider.
Det går liksom alldeles utmärkt att åka på stordäng i några av de tidigaste striderna, spelet håller inte alls ens hand lika mycket som mer samtida alternativ och vad gäller utmaning, framförallt balans i relation till densamma, är det onekligen tal och något framtungt likväl som baktungt men rätt lätt däremellan.
Men det händer alltid något.
Och både en, två och tre gånger händer det saker som man inte nödvändigtvis är beredd på, som skapar en spänning och nyfikenhet inför vad som komma skall.
Imponerande är det, att man med så små medel kan skapa ett driv framåt.
Än mer imponerande när man tänker på att det i stora penseldrag gjordes redan för över trettio år sedan, även om detaljarbetet under 2000-talet är vad som får de sista pusselbitarna att falla på plats.
Jag börjar bli gammal.
Så jävla tragiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar