Leger vs. Prince of Persia: The Forgotten Sands (Playstation 3)

Sju år senare och ett inte nödvändigtvis begripligt återvändande till de linjära rötterna efter en rad utsvävningar som tog allt i en riktning av ett öppenvärldskoncept.

Men det var så det skulle komma att bli, ursprunligen som en filmadaption men senare som en direkt uppföljare till The Sands of Time fast tolkat på lite olika vis beroende på vilken plattform för spelande man tydde sig till.

En version till Windows, 360 och PS3. En version till DS, en till PSP. En version för JAVA-utsmyckade mobila enheter och någon webläsardriven historia jag inte lyckas hitta mycket info om alls.

Då jag vid tillfället för spelets släpp var inne i en Wii-period av mitt liv var det där jag lät mig svepas med i prinsens äventyr. Vad jag möttes av visade sig vara något av seriens absoluta höjdpunkt och ett av de absolut bästa tredjepartsspelen till konsolen, snudd på ett av de bästa spelen till konsolen överhuvudtaget.

En anledning så god som någon till att jag inte brytt mig nämnvärt om The Forgotten Sands till PS3 då jag länge varit medveten om att det inte alls tytt sig till samma typ av experimentlusta utan mer agerat The Sands of Time 2.

Som direkt uppföljare till The Sands of Time känns precis allting bekant.

Det linjära upplägget, parkouren genom hinderbanedesignade miljöer som med jämna mellanrum byts ut mot stridande och möjligheten att spola tillbaka tiden en aning om något skulle visa sig gå åt helvete.

Borta är dock den datorkontrollerade Farah, men med hänsyn till att hennes hyfsat frekventa snedsteg kunde resultera i ett Game Over är hon inte speciellt saknad.

Nytt är ett simpelt uppgraderingssystem där prinsen genom att samla på sig erfarenhetspoäng genom stridande kan aktivera diverse olika färdigheter som antingen går att använda i strider eller som ger permanenta uppgraderingar av hälsa, möjligheten att under längre perioder kunna frysa vatten eller spola tillbaka tiden samt lite annat smått och gott som att öka chansen att få tillbaka lite hälsa och magi när man dräper en fiende eller slår sönder en urna.

Att kunna frysa vatten är en egenskap man får av Razia, drottning av Marid Djinn; Ett väsen som utöver att vägleda prinsen genom det kaos som uppstått även ger honom tillgång till nya förmågor under resans gång.

Inledningsvis är det rätt läckert att kunna frysa vatten och med det förvandla vattenstrålar till klängbara objekt. Eftersom prinsen inte kan hålla vattnet fruset hur länge som helst skapar det även ett visst driv i upplevelsen, men när nyhetens behag har lagt sig är allt som återstår ett lite snyggt presenterat sätt att aktivera, eller inaktivera, objekt som gynnar eller missgynnar framkompligheten.

I ett senare skede introduceras även möjligheten att kunna återskapa förstörda objekt i miljön, men rent praktiskt är det exakt samma sak som att frysa vatten fast utan tidspress och endast med möjligheten att ha ett återskapat objekt tillgängligt åt gången.

Resultatet är lite mer intrikat knappfipplande än vad The Sands of Time krävde av spelaren, men The Forgotten Sands håller sig ändå inom ramarna för vad som torde kunna klassas som ett förhållandevis lätt spel där resan är viktigare än dess utmaning.

Stridandet har slopat tvånget att behöva använda en specifik attack på nedslagna fiender för att kunna ha ihjäl dem, och där The Sands of Time aldrig gick loss med mer än ett par fiender åt gången kan det bli tal om tiotals fiender att bråka med där vissa agerar spawnande av nya till dess att de dör.

För att inte göra stridandet allt för oöverskådligt trots det ökande antalet fiender man möter på en och samma gång har man närmat sig hack and slash på ett vis som inte känns helt olikt det man finner i Koei Tecmos Warriors-lir.

Lite power-attacker som knuffar bort fiendeklungan runtikring prinsen likväl som åsamkar mer skada än vanliga attacker. Lite knuffande hit, attacker från luften dit, men rent praktiskt så simpelt att man egentligen aldrig behöver bry sig i spelets uppgraderingssystem annat än om man av någon anledning skulle stötta på något som känns svårt att hantera.

Några mängder av komplexa bossar är där inte tal om. Några tidiga blir senare vanliga fiender och en och annan större strid sticker ut från mängden med vissa simpla mönster att lära sig och en och annan snygg filmisk sekvens av knapptryckande för att förflytta prinsen från en plats till en annan.

Överlag känns spelets strider mer som något som bara finns där, inslängda för att skapa lite variation, men då mängden fiendetyper inte är speciellt omfattande och stridandet överlag är relativt utmaningslöst tillför det inte mycket till helhetsupplevelsen.

Det linjära upplägget följer en rätt tydlig mall där man växlar mellan klassiskt PoP-plattformande, simpla pussel, stridande och sekvenser med fällor att navigera.

Inte för att nivådesignen i sig är bristfällig, men där saknas överraskningar. Sekvenser som känns minnesvärda är få till antalet bortom den toksnygga slutstriden och den enorma runda trappan som prinsen tvingas navigera på ett rätt oväntat vis.

Att spelet mer eller mindre genomgående presenteras i en fadd ton av brunt, långt bortom föregångarens skarpa och väl kontrasterade toner av blått eller Wii-versionens varierade och färgglada miljöer, gör inte nämnvärt till för att engagera även om estetiken i sig inte är ful.

Faktiskt känns det nästan som att Wii-versionen är ett spel till 360 eller PS3 presenterat i låg upplösning där denna version till 360 och PS3 är ett PS2-spel presenterat i hög upplösning.

Det känns lite som att spelets stressats ut på marknaden med en deadline som inte riktigt räckt till för att slipa bort diverse olika buggar, och det är gällande oavsett man tar hänsyn till eventuella patchar jag installerat (kör naturligtvis med senaste tillgängliga version).

Fascinerande var det, onekligen, när prinsen helt plötsligt befann sig med halva kroppen nere i golvet i en mellansekvens för att sekunden senare försvinna och så även hans motspelerska lämnandes kvar ett svärd som viftades runt med i luften på eget bevåg.

En omstart senare var problemet visserligen ur världen, men ändå.

Annat som inte riktigt funkar som sig bör är ljudnivåerna. Precis som i The Sands of Time är allt vad röstskådespel mer ofta än sällan förpassat till bakgrunden så att det är svårt att höra vad som sägs.

Och så faller, tyvärr lite som väntat, den annars rätt så perfekta kontrollen samman fullständigt i spelets absoluta slutskede när den sätts under press med de mest komplexa knapptrycksekvenser prinsen har att möta.

Lite som att spelet inte riktigt hänger med i svängarna och prinsen plötsligt utan förklaring tappar moment och inte griper tag i något han annars gripit tag i utan problem.

Rentav gick det så långt att jag övervägde att inte bry mig i att ta mig förbi sekvensen "The Final Climb", men efter en stunds nötande funkade det plötsligt så som det skulle och jag kunde ta mig vidare.

The Forgotten Sands är på inget vis ett dåligt spel.

I de flesta avseenden gör det allt förutom det estetiska bättre än The Sands of Time, det har ett skönt flow och är precis lagomt långt för att dess relativt monotona upplägg inte skall hinna bli tröttsamt.

Bortsett från "The Final Climb"-sekvensen var det en rätt behaglig omän allt annat än överraskande resa från början till slut, och perfekt för vemhelst som vill ha mer av The Sands of Time att ta sig an.

Men, med hänsyn till att denna version ses på som den huvudsakliga är det ändå lite ögonstickande att Wii-versionen springer i cirklar runt den och på alla sätt och vis är det bättre, mer innovativa och snyggare presenterade, spelet av de två.

Dessutom blir jag faktiskt lite frustrerad att lite bonusmaterial numera är otillgängligt då UPlay i dess behövda form inte längre existerar.

Även om det bara rör sig om något så meningslöst som en Ezio-variant av prinsen.

Men, visst. Ett i-landsproblem om något.