Inte nog med att de kräkte ur sig en ny och fortfarande lågupplöst version av Gamecube fast med rörelsekänsliga kontroller från helvetet som alla hatade. De såg även till att den spelande skaran människor breddades så att allt från unga oerfarna spelare fick en helt skev bild av vad det här med att vara en gamer faktiskt innebar likväl som pensionärer kom att spela fejkbowling på äldreboenden.
Enda vägen vidare, den enda rätta och sanna vägen vidare, var via högre upplösning och mer hårdvarutunga monster till konsoler som Xbox 360 och Playstation 3. Det var det absolut enda sättet att trygga kärnspelarnas framtid, genom mer av samma lika fast allt fetare presenterat.
Men så kom den där förbannade dagen då Microsoft ville apa efter Nintendo med en rörelseregistrerande kamera och Mii-liknande avatarer likväl som Playstation lanserade en nedgraderad version av Wii Remote i och med Move.
Exakt allt höll verkligen på att gå käpprätt åt helvete.
Tramskontroller, tramskonsoler och tramsspel för en totalt idiotisk generation spelare.
Men verkligheten visade sig vara av helt andra intressen, där Wii utan problem kunde samsas med Playstation 3 och Xbox 360, där samtliga konsoler i ett sent skede skulle visa sig vara omfattande framgångar och att där fanns något för allt och alla bara man var villig att insupa möjligheterna snarare än vända dem ryggen till.
Och någonstans där mitt i allt gick Sony i en ovanligt kreativ riktning där Phil Harrison såg potentialen i att låta spelare gå kreativa och som följd lät stora pengar satsas på att låta Media Molecules demonstrerande prototyp av Craftworld stå som ett exklusivt flaggskepp för innovation under parollen "Spela, Skapa, Dela" och då evolverat till LittleBigPlanet med en huvudkaraktär, Sackboy, som kom att bli en maskot å Sonys vägnar.
Kanske främst för att menyval efter menyval står som otillgängligt som följd av sedan 2021 nedstängda servrar, och med det faller den huvudsakliga poängen med LittleBigPlanet: Den digitala gemenskapen världen över.
Visst går det fortfarande utmärkt att dra igång nivåeditorn och snickra ihop en och annan nivå, men att dela eventuella kreationer med världen eller ta del av andras skapelser är det inte längre på tal om såvida man inte är beredd att gå privata servrar via inofficiella kanaler.
Kvar finns då spelets Story-läge, en kort liten kampanj som visserligen består av någonting i trakten av 50 nivåer men aldrig riktigt tar sig bortom känslan av primärt agera inspirationskälla för eventuella framtida kreatörer genom att visa vad nivåeditorns verktyg är kapabla till.
Rätt mycket, visar det sig rätt omgående.
Plötsligt åker Sackboy skateboard, kör en bil, flyger runt med ett jetpack langandes sprängmedel, använder objekt som tyngder för att påverka hävstångar till semi-komplexa maskiner och annat smått och gott på vis som gör det frustrerande uppenbart att spel som 1988 års rymdäventyr Exile eller plattformaren Puggsy (med en brandgul och kondomliknande utomjordling i huvudrollen) där fysik spelar en central roll låg decennier före sin tid.
Genom djungler, grottor, högt upp i gigantiska byggnadsställningar på livsfarliga arbetsplatser, via flygdon manövrerade mellan medeltida slott och med lite mellanspel i Lucha Libre-sammanhang och dödsdalar presenterade som om det vore en komplex scenuppsättning på dramaten Sackboy interagerar med.
Vemhelst som går igång på Nintendos förkärlek till att placera Kirby, Yoshi för att inte tala om Mario i arty sammanhang med miljöer uppbyggda av tyg, trä, papp, whatnot, torde verkligen älska detta.
Och så även möjligheterna att ikläda Sackboy i en mängd olika utstyrslar för att ge en lite mer personlig touch.
Fysiken gör inte direkt något bättre vad gäller känslan av en direkthet i kontrollen. Inte för att där ofta krävs någon nämnvärd precision för att man skall ta sig i mål på valfri nivå, men Sackboy känns trög att kontrollera och sättet han interagerar med världen på ter sig ofta lite som ett lotteri.
Att använda trampolinliknande objekt för att nå höga höjder är oftast associerbart med stor frustration, speciellt om två eller fler spelare är inblandade i att aktivera x eller y för att ett hopp skall bli av, och mången är gångerna när det hela slår över till att kännas som en rörig lekstuga där man får hoppas på det bästa snarare än tro att man har kontroll på situationen man befinner sig i.
Jag vet inte hur många gånger jag misslyckades med ett enkelt jävla hopp från en plattform i rörelse till en annan stillastående bara för att fysiken ville diktera något helt annat än vad jag hoppats på för att jag var en millisekund för sen i mitt knapptryckande.
Genom att applicera funna klistermärken på vissa objekt får man saker att hända och än fler objekt att plocka på sig att dyka upp. Det här innebär en hel del backtracking för de som vill se 100% pryda spelets nivåer.
Saker att plocka upp är dessutom ibland gömda på platser man inte ens är medveten om att de existerar. Gärna helt bortom vad kameran gör synligt, och då allt jobbar på tre plan i djupled kan något man letar efter visa sig husera helt osynligt bakom något man inte ens är varse om att man kan vandra bakom.
Att uppleva spelets i runda slängar 50 nivåer var absolut intressant ur ett rent spelhistoriskt perspektiv och för att få en chans att se spelmotorns möjligheter, men att börja jaga procent var det definitivt inte och något som fick mig att rätt omgående lägga spelet på hyllan till förmån för något som kändes mer givande att lägga min tid på.
Men, visst, hade jag suttit där med någon inte nämnvärt spelerfaren individ i bästa familjära co-op-kontext hade situationen åtminstone blivit lite av en annan.
Mängder och åter mängder med nomineringar och priser vunna likväl som miljontals med skapade nivåer delade mellan spelare världen över talar liksom sitt tydliga språk.
Dessutom var LittleBigPlanet startskottet på ett varumärke som letat sig fram till Playstation Portable, Playstation Vita, Playstation 4 och 5. Spinoffs, mobila varianter och allsköns relaterade produkter att köpa på ett och annat håll, ej att förglömma.
Men såhär 16 år senare gör sig inte ursprunget till Playstation 3 serien rättvisa.
Det känns lite som ett innehållslöst skal ekandes tomhet och knappt vittnandes om vad där tidigare gått att finna. All innovation, progression och inkluderande attityd har liksom gått förlorad.
Sorgligt, och om inte annat ett bra exempel på hur vår digitala samtid i vissa aspekter är allt annat än tidlös och i sämsta fall hopplös att bevara upplevelsemässigt för framtida generationer.
Ack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar