Inte för att alternativet, den där gången jag låg hemma sjuk i typ två veckor med över 40 graders feber, känns nämnvärt mycket behagligare. Det skulle dock kunna vara så det var.
Men varianten där jag ligger i fosterställning och gråtskriker ut min själ på en madrass hemma hos min äldsta syster efter att tillsammans med mina föräldrar ha haft en terapisession som följd av mitt allmäna mående.
Den stämmer liksom så bra ihop med den tunga resan hem, stoppet vid en videobutik och hyrandet av The Magical Quest starring Mickey Mouse likväl som ActRaiser.
Visst var det trevligt att titta på, men de olika dräkterna som Musse Pigg kunde växla mellan, och med det få tillgång till olika typer av färdigheter, kändes underutnyttjade. Nivådesignen presenterade mest ett par absoluta nödvändigheter vad gäller att använda sig av x samt y men att lattja runt med övriga dräkter i andra sammanhang gav sällan nämnvärd utdelning.
Dessutom var spelet typ över precis när det hade börjat.
Disney-spel var visserligen ofta korta, speciellt under 8-bitarseran, men när de var lika korta i ett 16-bitarssammanhang började det skava lite smått mellan förväntningar och vad man faktiskt fick.
Kanske hade jag bara börjat växa ifrån konceptet, med alla dessa färgglada Disney-plattformare från Capcom eller någon av de övriga utvecklarna som levererade detsamma.
Eller så mådde jag så fruktansvärt dåligt när jag spelade berört spel, att jag kom att låta dessa minnen representera upplevelsen mer så än det som spelet faktiskt hade att erbjuda.
Jag vet inte.
Jag vet ej heller om jag bryr mig.
Ej heller tycktes folk bry sig rent allmänt, då priserna på Mega Drive-spel överlag hade skenat satan när jag väl började leta efter detta alster, då folk verkade totalt ointresserade av vad som erbjuds. Det kostade inte mycket alls, komplett och i fint skick.
Kanske är det lite symtomatiskt med det faktum att uppföljaren aldrig släpptes till Mega Drive. Likväl som man aldrig kom att färdigställa porten av föregångaren.
Oavsett.
Spelade igenom det, lade det på hyllan och glömde bort det.
Skrev av någon anledning aldrig en Vs-text om min upplevelse.
Gick en drös år fram till dags dato då jag åter plockade fram spelet bara för att åter göra alla mentala kopplingar till en tung era av psykisk ohälsa, The Magical Quest starring Mickey Mouse och diverse annat som fick mina förväntningar att kännas rätt låga.
Hör och häpna.
The Great Circus Mystery starring Mickey & Minnie visade sig vara ett trevligt, omän rätt ospännande, litet plattformsspel med ögongodis till visualer och intressanta nivåer.
Visserligen fortfarande väldigt bristfälligt designade vad gäller freestylande bruk av de färdigheter utstyrslarna Musse eller Mimmi kommer över under resans gång, bortom de situationer som verkligen kräver någon specifik färdigheter.
Men.
Trevligt, likafullt.
Circus-temat som skall rama in äventyret har inledningsvis en central roll men redan när man når spelets andra nivå placeras man i en visserligen snyggt presenterad men ändock generisk skog.
Resan går vidare genom ett spökhus, där en Cowboy-dräkt som även tvingar fram bruk av en oerhört studsig leksakshäst blir av relevans. En grotta där Musse eller Mimmi går spelunkande, en kyligt landskap där aurora borealis klär himlen och sessioner under iskallt vatten är att vänta innan den slutliga uppgörelsen med Svarte Petter tar vid i hans slott.
Sedan får man, beroende på utfall, se Circus-mysteriet redas ut och saker och ting återgå till det normala.
Det är inte alltid helt tydligt exakt varthän man förväntar ta sig härnäst, något som blir påtagligt redan när man når spelets andra nivå. Att klättra upp i de enorma träden kan lätt bli till en session av frustration med fiender placerade precis exakt där de är som mest i vägen. När de flygande ekorrarna sedan börjar svepa fram över skärmen är det nästan så man undrar om det är Ghosts'n Goblins man tagit sig an.
En övrdrift, onekligen, men mysighetsfaktorn sjunker här ett snäpp.
Sedan dyker de där plattformarna placerade under taggar upp i spökhuset. Det går liksom inte att hoppa mellan dem, och att börja klänga runt på sidan av plattformarna är en allt annat än smidig sak att göra. Här underlättar det avsevärt att ha en manual till hands som förklarar något man kan göra med leksakshästen, så det rör sig liksom inte om kass nivådesign utan snarare ett lite oväntat behov av att ty sig till en extern källa för att fatta vad spelet förväntar sig att man skall göra.
Fiender kan lämna efter sig pengar, så även vissa öppningsbara boxar, men det man kan köpa för dessa pengar är både dyrt och ur ett rent praktiskt perspektiv rätt så meningslöst.
Att halvera mängden energi som krävs för att använda sig av dammsugaren, exempelvis, hade möjligen känts relevant om man emellanåt faktiskt haft problem med att energin tar slut. Men, visst, att uppgradera cowboydräktens pistol skadar väl inte.
Problemet med allt ovanstående är dock inte att det är inkluderat i spelet, utan att man lika gärna kan skita i att bry sig i det då behovet för det aldrig tycks existera.
Annat än att samla på sig mer hälsa, det vill säga, för att kunna fumla runt bland de elakt placerade fienderna och hindren.
Vilket man gärna gör, då vissa annars känns som de tar en evighet att vinna över. Som det där förbannade porträttet av Svarte Petter i spökhuset, som tar tiiid i anspråk. För att inte tala om slutstriden, som faller in i en och samma kategori.
Fiender kan man hoppa på i bästa Mario-stil, vissa plocka upp och kasta på andra fiender. Annars finns där även lite gula och röda block att plocka upp och kasta iväg, och så även bollar.
Men det känns lite som att det man lägger absolut mest tid och energi på är själva plattformandet, och där visar det sig rätt omgående att den väggklättrande färdighet en av dräkterna har, likväl som möjligheten att svinga sig mellan block med krokar i luften, är den som oftast kommer till sin rätt.
Steget från dess föregångare borde ha varit större, och åtgärder mot sådant som kändes som irriterande och underutvecklade inslag redan då borde ha satts in i större omfattning.
Det känns lite som att man verkligen uppskattat konceptet med olika dräkter men inte riktigt hittat givande sätt att integrera dräkternas färdigheter in i upplevelsen.
Och som att man stressat fram vissa nivåer, låtit folk som under utvecklingens gång spelat sönder spelet och kunnat det utan och innan avgöra vad som känts rimligt och vad som känts orimligt.
Som att man kastat in en massa inslag som i teorin låter trevliga men som i praktiken aldrig riktigt lever upp till dess potential.
Resultatet är, som sagt, ett visuellt attraktivt, välljudande och ganska trevligt litet plattformsspel (som till och med kan spelas co-op) vars brister ställer sig i vägen för att nå några högre nivåer av relevans.
Nästan så att jag blir lite sugen på att pröva på The Magical Quest igen, om så bara för att se om jag kan finna något bortom mina tidigare rätt negativa associationer nu med uppföljarens förehavanden färska i minnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar