Men Konami och Nobuya Nakazato hade ingening av dylikt slag i åtanke, även om dess frontande opossum-Sparkster rent teoretiskt sett låg rätt i tiden.
Nakazato, som haft sina fingrar djupt nedgrävda i sönderhyllade Contra: The Alien Wars, drog dock allt i en riktning av skyhögt tempo, enorm variation och ostoppbar action från första till sista sekund.
Och med enorm variation menas inte endast visuellt varierade miljöer utan även hur dessa designats för att vrida in och ut på det i grund och botten rätt simpla koncept som Sparkster för sig med för att navigera mellan allt som kommer i hans väg.
Må så vara att allt börjar i grönskande, bergiga, landskap med lite brinnande infernon här och där initierade av destruktiva grisar.
Sparkster har dock ett slängbart svärd att använda sig av för att göra julskinka av vilkahelst grisar som kommer i hans väg, och tekniska som de tydligen är får en drös mobila maskiner demonteras ned till dess minsta beståndsdelar.
Plattformar utom räckhåll för Sparksters hopp tvingar fram användandet av möjligheten att ladda upp hans ryggmonterade raketer för att skjuta iväg sig själv som en projektil i en av åtta valfria riktningar, och någonstans längs vägen blir det även uppenbart att Sparksters svans är användbar för att hänga och glida runt längs diverse grenar och andra greppbara objekt.
Inom kort visar det sig även att Sparkster kan flyga runt som om han vore ett rymdskepp i Gradius-kontext vilket understryks än mer för de som inte fattar flirten genom ett par grismaskiner efterapandes klassiska rymdskepp från berörd serie.
Oavsett en bossfight utspelar sig ute i rymden mot ett gigantiskt rymdskepp som plockat från R-Types tredje nivå, på en rälsburen vagn mot ett steampunkinfluerat robottåg eller simmandes under vatten mot en enorm griskörd mekanisk krabba; Rocket Knight Adventures känns alltid som Rocket Knight Adventures.
Till och med när Sparkster sittandes i en robot högre än vad skärmens yta förmår visa i dess helhet går loss med en boxningsmatch mot en annan lika stor robot.
Det gör det spännande att ta sig lite längre vid varje försök, för man fattar rätt omgående att vad som slängs i Sparksters väg kommer vara lita uppfinningsrikt som tematiskt väl sammanhållet.
Easy kanske vid en första anblick verkar vara rätt Hard, men när allt börjar falla på plats är det lika lätt att dra upp tempot i vilket man plöjer sig genom spelet som det är att acceptera att ordentliga slutscener likväl som en sista utmaning gömmer sig bakom en högre svårighetsgrad.
Sedan faller det sig helt naturligt att fortsätta spela på en än högre svårighetsgrad som slutligen ersätts av något som inte ens tillåter Sparkster ta skada innan spelet är över.
Nog för att färgmässiga begränsningar och viss dithering används istället för faktisk genomskinlighet vittnar om att det är ett Mega Drive som driver mjukvaran, men bortsett från det känns det inte långsökt att börja tänka i termer av arkaderans enda riktigt hårdvarumässigt matchande spelkonsol för hemmabruk; Neo Geo.
Men där är dock inte Rocket Knight Adventures ensamt om att visa på möjligheter folk inte hade en aning om när Mega Drive släpptes 1988.
Från äventyrsljudande ljudlandskap ekandes av tider då hjältar var en grej, vidare till fullskaligt brutal dansgolvsskitiga basgångar som vrider och vänder på konsolens ljudchip till den grad att det blir helt omöjligt att inte vrida upp volymen på ljudanläggningen till nivåer som riskerar få saker att vibrera ned från boningens väggar.
Lika oväntad som tacksam är den käftsmäll till låt som agerar soundtrack till Sparksters slutliga konfrontation med allt det fanskap som grishelvetena ämnar använda till att ta över världen med.
Allvarligt talat.
Koshiro har onekligen mött sin like.
Skillnaden på något som faktiskt påverkar helhetsintrycket och något som snarare upplevs som finslipningsbart är dock enorm, och i dessa specifika fall rör det sig först om främst om sektioner där kontroll, nivådesign och tydlighet gällande vilka regler där är att följa inte känns som de samspelar på bästa tänkbara vis.
Dels känns det som att Sparkster i rörelse, hoppandes mellan en rälsburen liten vagn som skall falla mot dess död till en annan rälsburen vagn på vägen vidare, känns lite sladdrigare än han borde göra vilket lätt leder till en hel rad misslyckanden som inte känns helt motiverade.
Dels så finner sig Sparkster från en sekund till en annan i ett scenario där beslut fattade inom loppet av hundradelar av sekunder tycks vara avgörande för framgång eller fiasko. Ett scenario som avrundas med en bossfight som tillåter mindre felsteg än tidigare och som kastar Sparkster tillbaka till början av hela sekvensen om saker och ting inte går som planerat.
Efter xx antal försök är det inte längre ett problem, men i ett sammanhang där i princip allt annat känns helt självklart sticker det lite i ögonen att notera dylikt trendbrott som ruckar på balansen en aning.
En av de mest välprocuderade och imponerande actionplattformare 16-bitarna någonsin skådade, som än idag känns lite som sinnebilden av hur bra saker och ting faktiskt kunde vara under rätt omständigheter.
Att prata om tidlöshet är lite riskfyllt, men efter alla dessa år känns det inte som att Rocket Knight Adventures åldrats överhuvudtaget. Det hade lika gärna kunnat släppas idag som en hyllning till dåtiden och setts på med exakt samma beundrande ögon.
Det står där som ett i princip perfekt exempel på när samspel mellan hårdvara, mjukvara, gameplaymässigt koncept och audiovisuell inramning är så mycket viktigare än hur tekniskt avancerad hårdvaran faktiskt är.
En full pott.
Tveklöst en av de mest givna, dessutom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar