Leger vs. Batman (Mega Drive)

Osäker på exakt vad som triggade känslan, men tänker att det möjligen har något att göra med någon form av inspirationslöshet.

WayForward dras ofta med liknande tendenser, där presentationen är sinnessjukt tight men interaktionen med densamma inte alls lika engagerande.

Menar.

Batman är väldigt snyggt. I allt från den stilrena titelskärmen till Gothams skyline i inledningen. Karaktärer från Tim Burtons 80-talsklassiker har gått digitala på ett mycket snyggt vis och staden och dess gator vet precis vad de vill förmedla.

Synd då att själva spelet är lika generiskt som det är obalanserat. Och designmässigt totalt inspirationslöst.

Spelets första nivå ser Batman gå rätt långsamt åt höger. Längs vägen slår och sparkar han fiender som om det vore Kung Fu till NES som spelas. Känner han för det kan han kasta en Batarang om han har en (eller flera) diton på lager. Efter en stund dyker en boss upp med ett lättlärt rörelsemönster. Batman slår honom sönder och samman.

Hälsa, extraliv och Bataranger kan plockas upp längs vägen.

Den kemifabrik som utgör spelets andra nivå introducerar simpelt plattformande och ger Batman tillfälle att använda sig av sin änterhake för att nå höjder han annars inte skulle kunna nå.

Bazookaskjutande fiender vars projektiler måste duckas under eller hoppas över huserar lite här och där, laserskjutande don sitter fastsatta på väggar och de rör Batman springer runt på tenderar att explodera titt som tätt.

Denna nivå är spelets absoluta höjdpunkt, och som sådan är den inte speciellt hög.

Från kemifabriken tar sig Batman in i ett museum där vandrandet åter står i fokus, fast denna gång med lite fallande kristallkronor att undvika och mobila plattformar att hoppa runt på. Ungefär här blir det väldigt uppenbart hur extremt monotont spelet verkligen är, och hur man på billigaste tänkbara vis placerat fiender precis där de är som mest irriterande.

Som om det vore ett finesslöst hinderbanespel man spelar, helt utan förmåga att placera spelaren i en transkontext där rörelser upprepas som om det vore ryggmärgen som talar.

Sedan bär det av ut på motorväg med en Batmobil som kontrolleras som om det vore ett regelrätt shmup man tagit sig an; En pisstrist och till synes evighetslång nivå som avrundas med en bossfight som är över på några sekunder om man bara lyckas placera ett par missiler rätt.

Men till skillnad från när man dör på en plattformsnivå, och får en ny chans direkt på en och samma plats, kastas man här tillbaka till någon luddig checkpoint.

Knappast ett problem, men helt klart inkonsekvent och irriterande.

I trakten av här gissar jag att luften gick ur utvecklarna helt och hållet.

För en kort liten nivå där Batman hoppar från plattform till plattform, med fiender som sparkhoppar fram och tillbaka på samma plattformar eller sprutar lite eld avlöses av en lika kort nivå av shmup-flygande innan ännu en högervandrande nivå av samma lika i x antal minuter avrundas med en repris av samtliga pissenkla och snortrista bossar innan endgame mot Jokern väntar.

Och vägen till Jokern går via monotona torn där Batman tar sig från plattform till plattform via hopp och änterhake samtidigt som han undviker explosiviteter som några hukande fiender kastar oavbrutet.

Här är det extremt underhållande, inte, att falla ned och tvingas klättra upp igen. Om man inte dör när man faller, det vill säga. Vilket jag gjorde ungefär precis innan jag ställdes öga mot öga med Jokern.

Fick slut på continues och frågade mig själv om jag ville försöka igen, från början.

Nej, det ville jag inte.

Exakt hur Batman lyckats bli något av en liten kultklassiker har jag faktiskt väldigt svårt att se.

Visst är det extremt snyggt presenterat och i de flesta avseenden klart mer troget filmen än Sunsofts variant till NES, men all visuell flärd går förlorad när en nivås första minut visar ungefär exakt samma som dess sista (med ett fåtal undantag).

Plattformandet saknar flow och att gå åt höger eller shmuppa loss i ett par minuter triggar inte direkt några dopaminkickar, och bortom irriterande placerade fiender återstår ett kort och lätt litet spel vars absoluta höjdpunkt är dess soundtrack.

Det märks att Naoki Kodaka varit involverad i musikproduktionen och vemhelst som älskar soundtracken till Batman och Batman: Return of the Joker till NES lär även älska detta. Melodiöst, drivigt och i detta specifika fall icirkelspringande runt det spel det tonsätter.

Mitt tips gällande hur att förhålla sig till detta Batman?

Lyssna på soundtracket och skit i att spela spelet.