Med Tiger Heli, Twin Cobra, Flying Shark och Twin Hawk bakom sig kunde Toaplans Fire Shark utan större problem landa tryggt och stabilt i händerna på mig.
Capcom och dess 194x-serie må ha inspirerat, och mången samtida 80-talsskjutare jobbat med ett snarlikt tema, så att påstå att Fire Shark känns unikt i dess uttryck är menlöst.
Man flyger runt med ett flygplan och skjuter andra flygplan, pansarvagnar, båtar och kanontorn i allsköns olika former.
Originellt?
Knappast.
De fanns överallt, dessa skjutare, så det var mest till att välja och vraka bland de generiska presentationerna och hoppas att spelbarheten, och spelmekaniken som ämnade lyfta densamma, kunde leverera.
Och i Fire Shark gör den det.
Närmare ett år efter hemmabrukets variant av frustrerande, ultrageneriska och stelopererade Truxton leker Fire Shark runt med allsköns små figurer som sysselsätter sig med diverse där nere på marken man flyger över.
Ställer sig på rad, människorna, och viftar och dansar med sina små pixlar till armar och ben. En annan försöker lyfta med ett flygplan men lyckas med konststycket att krascha rakt in i en hangar. Ytterligare två släpper loss något vattenlevande som simmar runt där i vattnet under ens vingar.
Exakt vad som är gällande när det kommer till rank-system och dylikt är för mig ännu okänt, dock vågar de olika svårighetsgraderna ta ut svängarna ordentligt där det i fallet Truxton var svårt att överhuvudtaget notera någon skillnad dito emellan.
Här är lätt lätt och svårt riktigt jävla svårt, precis som sig bör.
1CC på annat än lägsta svårighetsgraden är en rejäl utmaning, med bossar, fiender och kanontorn som spyr ur sig projektiler i en ett par nivåer in redigt utmanande takt och omfattning.
Tre olika vapentyper går att ty sig till, utöver den så ofta så givna smarta bomben, och uppgradera i ett fåtal steg; Ett par blåa projektiler med god spridning, ett par röda strålar av eld som sveper över skärmen och förstör det mesta som kommer i dess väg väl fullt uppgraderade samt en fordonspenetrerande grön dna-strängsaktig variant.
Att växla mellan olika vapentyper gör man genom att plocka på sig färgade kuber man skjutit fram.
De studsar runt på skärmen bra länge vilket ibland leder till att mycket energi läggs på att undvika berörda kuber då de erbjuder någon form av vapen man för tillfället inte vill ha.
Även ens flygplans hastighet uppgraderas via kuber, S-kuber för att vara specifik, och vapen via P-kuber (vilka tre till antalet krävs för att nå en högre nivå).
En enda lång raktsträcka, indelad i tio nivåer, med fiendervågor och bossar är vad Fire Shark i dess lodrätta prakt levererar motståndsmässigt.
Nivådesignen består inte av mer än ett miljö- och fiendemässigt tema; En nivå över vatten med båtar i olika storlekar, ett ökenområde och ett snötäckt dito, en stad och en sektion över en järnväg och så vidare.
Generiskt, som sagt, men inte alls fult.
Masahiro Yuge, som även stått för den rätt tama musiken i Truxton, har här hittat fram till ett par melodier och ljudlandskap som faller väl samman med det visuella uttryck Fire Shark för sig med.
Vissligen låter det väldigt Truxton, fast injicerat med vitaminer. Som i Vice in Tokyo, exempelvis.
Det är möjligt det inte låter speciellt märkvärdigt, detta Fire Shark, men faktum är att det i all dess generiska prakt levererar något som känns lika rättvist som välbalanserat.
Sånär som på ett par animationer fiendeplan dras med när de är på väg att krascha och explodera, animationer som kan upplevas extremt förvirrande vad gäller huruvida fienderna längre utgör ett faktiskt hot, är det svårt att ringa in faktiska brister.
Kanske lite väl långa nivåer, ibland.
Kanske lite väl lätt, lite väl länge, på lägsta svårighetsgraden.
Kanske att tillgänglig, valbar, autofire känns lite slö varpå man inte drar sig för att sitta där och hamra på knappen manuellt istället.
Kanske, således inte nödvändigtvis.
Lite som att leta efter nålar i en höstack utan att ha någon egentlig anledning till att göra det.
Bättre då att konstatera att Fire Shark är ett av konsolens bättre shmup av sitt slag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar