När Juan inte hjälper damer att tillaga enchiladas är han oerhört fysiskt aktiv, helt i linje med den luchador han kommit att bli. X'Tabay verkar bli lite kåt på Juan när hon konfronteras av densamme, möjligen med potentiella intima akter i åtanke formade ur möjligheterna Juans fysik ger honom. Samtidigt är X'Tabay svartsjuk då hennes nuvarande karl, Carlos Calaca, som även är Guacamelees antagonist, spenderar mycket tid med en kvinna vars namn aldrig yppas. Kvinnan utan namn är Juans kärleksintresse, kidnappad presidentdotter även.
Såpa, mega.
Huvudsakligen är dock Guacamelee: Super Turbo Championship Edition ett Metroidvania, med precis allt vad det brukar innebära, som lägger stor vikt vid luftakrobatik, närstridande och allt vad fördomar och stereotyper i direkt relation till Mexiko heter.
Jag har inget emot genren.
Faktum är att jag älskar den, åtminstone i perioder.
Det sitter liksom aldrig fel att kasta sig in i ett plattformsäventyr som varken tar ens liv i tid i anspråk eller gör mycket mer än redan bekanta saker som man redan på förhand vet med sig att man kommer att uppskatta.
Med det kommer dock bristen på överraskningsmoment, och så även i fallet Guacamelee vars främsta argument är dess kompromisslöshet i att våga vara precis vad det är utan att skämmas en sekund för det i tafatta försök att dölja inspirationskällor.
Mest uppenbart är kanske de uppgraderingar som Juan får via Choozo-statyer, men låter man blicken vandra över de miljöer man utforskar hittar man allt från Mega Man till Castlevania, Journey till Fez och dess egna språk till memes till vadhelst. Både vad gäller visuella detaljer och spelmässiga inslag som, exempelvis, de platsskiftande plattformarna från Mega Man.
Guacemelee är emellertid väldigt lite av ett Metroid, i dess känsla, och det har mestadels att göra med att det inte låter mycket alls vara hemligt utan sakta men säkert låter precis allt där finns att finna, att göra, bli synliggjort via spelets karta som pratar procent för varje tillgängligt område och inte alls försöker dölja platser man annars lätt hade kunnat missa.
Nästan som ett Assassin's Creed går det GPS-simulator och lurar spelare till att ränna fram och tillbaka som dårar för att utforska alla de där platser de tidigare missat eller ej kunnat nå för att de saknat en viss förmåga.
Och då är det inte direkt tacksamt att detta med att förflytta sig snabbt mellan platser är en möjlighet man ser vara låst till statyer endast en till antalet i varje område.
Det höga tempot och den konstanta luftakrobatiken, som ter sig likadan inne i de kombo-inriktade brawl-sessionerna likväl som utanför, ger Guacamelee en rapp känsla, vilket gissningvis är anledningen till att många områden är enorma ytmässigt för att man inte skall rusa igenom dem utan att verkligen bektanta sig med allt det där de vill vara.
Baksidan är, naturligtvis, att det efter ett par timmars spelande börjar bli jävligt tjatigt att tvingas ta sig fram genom platser man redan bekantat sig med till fullo.
Ingestans går det dock att skönja den klassiska varianten av övervärld med tempel i vilka man finner en förmåga man använder främst där för att slutligen ta sig fram till en boss som avrundar det hela.
En frisk fläkt, får det väl sägas, även om det känns underligt att möta den första ordentliga bossen typ halvvägs genom spelet.
Samtidigt ger riktningslösheten spelet lite av en ofokuserad framtoning, där vad som i ett tidigt skede känns som ett rätt klassiskt plattformsäventyr sakta men säkert förvandlas till ett hinderbanehelvete som utan problem kan konkurrera med de intensivare av stunder i Super Meat Boy.
Men även här finns det en självmedvetenhet att finna, som när man efter en smått helvetisk passage som aldrig tycks ta slut slutligen möts upp av en typ som mumlar något om att man tagit sig halvvägs.
Sekunden senare, på nästa skärm, blir det uppenbart att någon inte talade sanning.
På den audiovisuella fronten lider Guacamelee av exakt samma problem som vilket extremeget uttryck som helst gör i ett liknande sammanhang: Gillar man det unika estetiska uttrycket är det mesta frid och fröjd, men om man inte finner det speciellt fascinerande eller inspirerande känns det snabbt som att man har att göra med en variationsfattigdom som gör upplevelsen illa.
Flash-estetik, ovanligt detaljerad sådan, ligger nära till hands att tala om och miljöer känns mest varierade via de färger de för sig med. Juan ges möjlighet att växla mellan två olika dimensioner, paralleller av snitt mörk och ljus värld, där det primärt är färgschemat som skiljer dem åt även om det visuella detaljarbetet för att särskilja de två världarna egentligen är mycket mer ingående än så.
Limbo-syndromet, skulle vi kunna kalla det för.
Och musiken, den tenderar bli så enformig och enerverande att jag till slut drar ned på volymen då den inte tilltalar mig mycket alls.
Ungefär 13 timmar tog det mig att göra allt det där som tycktes vara möjligt att göra. Inte för att spelet på något vis trycker upp 100% i mitt ansikte, men för att få det bästa slutet och vara säker i att jag kommit över alla uppgraderingar där finns.
Med resan gjord tillbakablickad på är det de mer intensiva stunderna jag minns. De där bossar faktiskt vågade utmana, de där nivådesignen flirtade hejdlöst med Super Meat Boy och de när den positivaste av Metroidvania-utforskande gav sig tillkänna.
Då är det väldigt lätt att se att Guacamelee trillar in i kategorin av något mer än bara "bra" även om det är med nöd och näppe.
Så min åsikt, den ligger nog främst i kärleken till allt Guacamelee vill vara, och faktiskt är, mer än i ett påstående att det skulle röra sig om någon form av fläckfri design överlag.
Menar, det finns några timmar här och där svårmotiverade att minnas då de agerat mer av transportsträckor än något annat... och det räcker med att se till det sunkiga i trofétänket den namnlösa kvinnan att rädda har för att konstatera att eventuella intentioner att kritisera eller löjliggöra sig över könsrollsmässiga förutsägbarheter i spelsammanhang går helt om intet.
Samtidigt är det inte helt svårt att lägga dylikt åt sidan när kameran plötsligt, skärm efter skärm, börjar närma sig Juan, i valfri form, till dess att allt är så inzoomat att det blir lika fånigt som komiskt. Eller när man för första gången får se det magnifikt storhövdade aset till karaktär som just innan misstagit en för att vara av ondo mer än av godo och gjort diverse för att åsamka typ död.
Jag menar, varför inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar