Det första som slår mig, hårt, är hur otroligt mycket Gumshoe det låter om Balloon Kid.
En bra sak, då Gumshoe hade ett fantastiskt soundtrack då, 1985, som nu, 2020, och på inget vis förtjänar att vara så bortglömt som det är i något avseende överhuvudtaget.
Främst är det när Balloon Kids andra nivå, den djungliska, börjar rulla som Gumshoes tonsättning av samma miljö gör sig påmind.
Men det är inte där likheterna slutar.
Gumshoe har även det autoscrollande nivåer, och även där är kontrollen väldigt speciell och upplägget unikt i det att det är ett zapperkontrollerat plattformsspel.
Balloon Kid är inte riktigt lika udda men det kombinerar flygande med plattformande och den fysik man har att jobba med, eller mot, får det att kännas lika svårkontrollerat som tacksamt lärbart.
Genom åtta nivåer flyger Alice för att hitta, och rädda, lillebror Jim som för att underlätta för Alice lämnat ett spår av ballonger.
Se, lite ivrig blev han... Jim. Som gjorde ett så enormt knippe av uppblåsta ballonger att flyga runt med att han blev helt chanslös när vinden tog ett stadigt grepp för att ta honom till platser andra än där han borde vara.
Typiskt då att vägen till Jim skall vara kantad av monster, livsfarliga taggigheter, vatten att drunkna i, eldar att brinna upp av, elektriska don kapabla att dödschocka samt annat.
För vänner, eller ovänner, av Balloon Fight är armflaxandet bekant. Desto mer man flaxar desto högre acceleration och med det desto svårare att stanna upp om man väl fått upp farten.
Tappar man en av de två ballonger man kan flyga med blir det lite knivigare, och tappar man båda har man inget annat val än att hitta en plats på marken där man kan blåsa upp nya ballonger.
Plattformsbiten är inledsningsvis sekundär flygandet, men efter någon enstaka nivå krånglas allt till av att man med jämna mellanrum tvingas släppa ifrån sig ballongerna för att kunna ta sig fram genom trånga utrymmen.
Balloon Kid börjar förrädiskt enkelt, men går snabbt riktigt svårt och redan framåt tredje nivån är det lätt hänt att man börjar bränna av alla de liv man samlat på sig fram till denna punkt.
Femton blir sju blir ett och därefter är ett begränsat antal continues att börja använda sig av.
Joust-upplägget från Balloon Fight är som bortblåst, och den enda formen av tvåspelarläge här finns är det där man flyger genom nivåer tävlandes om att göra bäst ifrån sig.
Något att ta sig av via linkkabel, och totalt frånvarande i Virtual Console-emuleringen jag för mig med.
Kvar finns däremot Balloon Trip, i en variant, och hela enspelarkampanjen känns i mångt och mycket som en utökad version av dito.
Balloon Kid känns lite som ett spel från en tid då saker och ting inte riktigt hade hunnit bli standardiserade.
Hör ofta att folk går frustrerade på den kontroll man finner i Ice Climber, hur underlig kollisionsdetektionen är. Hur störande det är att man kastas bakåt när man nuddar en fiende eller en projektil i Castlevania. Hur det borde vara en självklarhet att man kan kontrollera riktningen på sitt hopp efter att man hoppat.
För de som resonerar såhär är nog Balloon Kid inte att rekommendera då styrningen inledningsvis kan upplevas seg, sladdrig och helt fel för ett så "simpelt" spel som detta.
Men jag tycker det samtidigt är att missa poängen.
Det är kontrollen som gör Balloon Kid till vad det är.
Det extrema behovet av att känna att man får kontroll över situationen på spelets senare nivåer, som annars framstår som snudd på oöverkomliga.
Och när hela resan dessutom är fantastiskt tonsatt av Hirokazu "Hip" Tanaka smälter åtminstone jag och lägger frustrationen helt åt sidan till förmån för en fascination över tider som flytt.
Balloon Kid släpptes även i en Game Boy Color-version som aldrig tog sig till Europa.
Det släpptes även till NES fast licenserat in i en Hello Kitty-värld, men även om spelet fortfarande är bra i händer bortom Nintendos vill jag tro att det hade blivit klart mer ihågkommet om det istället släppts som en del i Balloon-serien.
För att återgå till Game Boy, då: Glad.
Jag blir glad av Balloon Kid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar