Det spelar ingen roll om man försöker skämta bort allvaret som tonsätts omgående när man startar Mario's Picross.
En olustig, obehagsframkallande, melodislinga drar igång, samtidigt som en jobbigt närgången Mario stirrar en rakt in i ögonen, för att en kort stund senare övergå till något klart mer lättsamt.
Picross, Picture Crossword, är ett i raden av inte nämnvärt många olika typer av tidlösa pussel likt Sudoku där informationen som delges i själva pusslet är allt som behövs för att lösa det.
Till skillnad från korsord, exempelvis, där allmänkunskap och ibland forcerat ordbändande, är helt avgörande för hur långt man tar sig.
Just Mario's Picross är lyckat i svartvitt format till Game Boy, dels som det första i serien beståendes av tre miljoner olika delar och dels som en digital och mer praktisk version av det vid tiden det släpptes runt sju år gamla konceptet som lösts i tryckt format.
Ett rutnät där varje lodrätt och vågrät rad dedikeras siffror.
Siffran 1 betyder att en ruta skall fyllas i, i berörd rad.
Siffrorna 1, 3 och 4 betyder att en fristående ruta skall fyllas i, därefter på annan plats i raden tre rutor... och slutligen fyra... i samma ordning.
Genom att kombinera de lodräta och vågräta siffrorna man får kan man således räkna ut vilka rutor som skall fyllas i, vilka som inte skall fyllas i (vilket man kan markera för att underlätta pussellösandet).
Fyller man i fel ruta tappar man tid... fyller man i ytterligare en ruta fel tappar man MER tid... och såhär håller det på till dess att de trettio minuter som erbjuds tar slut.
64 lätta pussel.
64 lite svårare.
64 ytterligare.
Och, avslutningsvis, en avslutande runda där man man inte straffas tidsmässigt för att man gör fel men ej heller får veta om man gjort fel.
Det finns pussel här så det räcker och blir över och för mig personligen dröjer det inte speciellt länge innan en mättnadskänsla infinner sig som ser spelandet övergå från timslånga sessioner till något pussel löst lite då och då.
Vill man kan man i de tre vanliga pusseluppsättningarna använda sig av en hjälpfunktion vilken innebär att lösningen till en lodrät och en vågrät rad avslöjas innan man börjar pussla... men om man gör så får man dras med en H-markering på pusslet när det är löst.
Vad nu det har för betydelse.
Mario's Picross har en presentation som funkar.
Att Mario är med på ett hörn är egentligen inget annat än ett sätt att marknadsföra spelet genom att placera det i Marios universum. Det ger det onekligen en väldigt Nintendoisk vibb.
Grafiskt barskrapat men alltid funktionellt och aldrig fult även om det inte är mycket man lyfter på ögonbrynen åt för att det är snyggt.
Det skulle väl isåfall vara hur imponerande det är att man får in så mycket information på en så liten skärm.
Musiken blir snabbt rätt enerverande, och inget jag varken lägger på minnet eller önskar lägga på minnet.
Allvaret, då.
Det ligger naturligtvis i det faktum att Mario's Picross är totalt tidlöst och funkar utmärkt att ta sig an idag så länge som man inte har några problem med den audiovisuella presentationen.
Och så är det, precis som i så många andra liknande fall, lätt att låta pusslandet övergå till ett beroende.
Bli till en drog.
Vad man tycker om det är väl lite upp till var och en att avgöra.
Vi är inte alla lika benägna att fastna i missbruk.
Dock, jag vill tro att jag inom en inte alltför avlägsen framtid kommer ha klarat samtliga pussel tillgängliga.
Nåja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar