Naturligtvis, ett Ja på svenska, tyckte vi. Inte riktigt så, Nej.
Men ändå.
150 kr, tror jag. Begagnat, upphämtat av föräldrarna under någon tripp till Umeå, efter att jag suttit och lusläst dåtida Blocket i tryckt format. Säg, Blänkaren som komplement till Västerbottens Kuriren... eller var den fristående? Hörde den till Västerbottens Folkblad? Stavades den Blänkarn'?
Kan dock ha varit så att annonsen faktiskt huserade i Datormagazin, men jag låter det förbli osagt.
SPELA ROLL!
Boxens framsida studerades i detalj. All text på fram- och baksida lästes åtskilliga gånger. Det var där Ja noteraderades.
11 disketter, denna Amiga-version. Det var mycket, så tur var det väl att man hade lagt tid och energi på att reducera behovet av att byta diskett i tid och otid. Hade dessutom en extradrive, vilket var till stor hjälp.
För att starta spelet behövde man ta sig förbi ett kopieringsskydd, som likt i föregångaren bestod av ett kodhjul, här titulerat Mix 'n' Mojo: VooDoo Ingredient Proportion Dial, som kära fader hjälpte mig att kopiera upp ett extra exemplar av så att en kompis kunde spela spelet på hemmaplan.
Piratkopierande ungjävlar som man var.
Pirat, Guybrush, fattarni? Lololololol...
1992 var ett år av 256-färgers VGA-remakes och VGA-originalversioner av nya spel från Sierra. De såg rätt bra ut till DOS, men de såg ut som hafsverk till Amigan. Sega som satan, fula som satan och olidligt hopplösa att försöka spela från diskett även om antalet disketter sällan nådde Monkey Island 2s höjder om 11 disketter.
Monkey Island 2, däremot, gick alldeles utmärkt att spela från diskett (i jämförelse med Sierras alster, det vill säga) och varenda liten skärm man hade möjlighet att bevittna var kärleksfullt nedskalad från 256 färger till klart färre färger än så och det såg fortfarande helt fantastiskt ut.
Allt det här ledde naturligtvis till att det var rätt lätt att börja ogilla Sierra och i allt högre utsträckning höja Lucasfilm Games till skyarna.
Monkey Island 2: Le Chuck's Revenge var liksom...
...herrejävlar vilket spel det var.
Det var en uppföljare sådär som större, bättre och vackrare... MER AV ALLT... vill göra gällande.
Tänk Mega Man 2, A Link to the Past, Super Metroid och så vidare... fast här då i peka och klicka-sammanhang på äventyrsfronten.
Åh.
Allt kändes så bekant. Bekanta ansikten, bekant meta-humor, bekanta platser att besöka och ändå så mycket nytt. Fler öar att resa mellan, fler karaktärer att interagera med, mer komplicerade pussel som behövde lösas via fler steg än tidigare.
Otroligt träffsäkert världsbyggande.
Självklarhet efter självklarhet efter självklarhet vad gällde det audiovisuellt estetiska, karaktärsporträtterandet, berättandet.
Precis allt.
Proffsigt leverat som om det vore av något världsetablerat hus av humor, som ett kollektiv i stil med Monty Python på höjden av dess kreativitet.
The head bone is connected to the... rib bone.
The rib bone is connected to the... hip bone.
The... Monkey Island 2 var aldrig frikopplat verkligheten, eller den historia som format nutiden. Något som bland annat den Dem Bones-nyttjande skelettdanssekvensen visar. Det är ett verk som omfanar det som varit lika mycket som det banar väg för vad som skall bli.
Det hade kunnat vara så att det klart öppnare upplägget, där pussel kan sträcka sig över flertalet platser och moment samt kräva att man inte endast satt sig in i det tankesätt Monkey Island-universumet jobbar utifrån utan även går stenhårt logisk och frågar sig: Är det här verkligen rimligt inom de ramar jag har att jobba inom?, men det funkar.
Som när man sätter en banan på en metronom som hjälper en pianospelande apa att hålla takten, varpå apan tappar koncentrationen och vår dumsnälle pirathjälte Guybrush kan passa på att plocka up den då den inte längre fyller någon funktion där i baren där den satt. En apa som i sin tur en stund senare får agera Monkey Wrench så att Guybrush skall kunna vrida något i läge för att (och så vidare...).
Någonstans lyckades Monkey Island 2 även med konststycket att gå meta inom de meta-ramar det redan rörde sig inom, och det kanske främst via en hjärnskrynklande upplösning så öppen för tolkning att det än idag ses på som relevant att förr eller senare få ett genuint svar.
Sådär som att frågorna som ställs är bättre på att upprätthålla intresset än de svar som eventuellt anländer, förr eller senare.
Tänk David Lynch och hans Twin Peaks.
För vissa, mig inkluderad, är senare Monkey Island-spel allt annat än kanon då de tycks ha tagit sig friheter som tycks stå stick i stäv med den väg vidare Monkey Island 2 banade... eh... väg för.
Sedan kan man väl diskutera rätt ingående huruvida ens Escape from Monkey Island eller Telltales Tales of Monkey Island överhuvudtaget är bra spel värda att lägga sin tid på... kanon eller ej.
Men låt oss inte gå därhän.
Playstation 3, då.
Och ett gränssnitt interagerat med via en handkontroll.
Det funkar absolut, även om det aldrig känns lika smidigt som på en dator med en mus.
Och det audiovisuella nya skruden, som i föregående fall var en smärre katastrof i vissa avseenden; Funkar absolut även den.
Till skillnad från senast har man här fått till en estetik som känns lika homogen som rimlig sett till ursprungsmaterialet man haft att jobba med. Guybrush ser ut så som man skulle kunna tänka sig att han ser ut i högupplöst tvådee, och så även de övriga karaktärerna och miljöerna och föremålen... och med det behåller spelet och dess universum liksom dess själ.
Röstskådespelet leverar, återigen, och det är överlag väldigt lite i LeChuck's Revenge som gått förlorat till tiden. Likt i Day of the Tentacle finns det en inneboende tidlöshet här att finna och det är genuint kul att hoppa fram och tillbaka mellan nutidens tolkning och dåtidens original.
Vill man kan man kombinera det lite som man vill, dessutom. Gammal grafik fast med röstskådespel, exempelvis. Och, åh! Ja! Man kan få kommentarer av utvecklarna under spelets gång.
Som del i en samling av två remakes, remasters, är det onekligen LeChuck's Revenge som drar det längsta strået, men med det sagt inte menat att första The Secret of Monkey Island inte har en självklar plats på samma skiva men där är det originalet som imponerar mer än uppdateringen.
Vad gäller Monkey Island 2 mår det till skillnad av första spelet bra av dess nya grafik, röstskådespelet (som i första Monkey Island inte går att kombinera med originalgrafiken) och allt annat man varit och petat i.
Förutom då, som redan sagt, gränssnittet som inte känns helt optimalt i alla lägen.
Men fortfarande ett mästerverk, det är det tveklöst.
Ja.
Mon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar