Kanske världen började sukta efter mer Eye of the Beholder-doftande rollspel i samma veva som jag gjorde dito.
Det var i en era av spelande av titlar likt Shining in the Darkness, Etrian Odyssey och Dungeon Master; Gammalt som nytt.
id Software verkade haka på trenden, och plötsligt hade Doom fått sig två rollspel av liknande slag, Wolfenstein ett och så dök det mitt i allt upp ett helt nytt varumärke... det första sedan Quake: Orcs and Elves.
Till en början vigt mobiler, men senare även Nintendo DS, denna DOS-doftande och turbaserade grottkravlare som kanske inte riktigt imponerar rent tekniskt.
Men desto mer nostalgiskt, för att inte tala om lättillgängligt och en perfekt introduktion till just denna typ av spel där man förflyttar sig på ett rutnät ur ett förstapersonsperspektiv och roterar i steg om nittio grader.
Att tänka fyrkantigt är rätt fördelaktigt, om man förmår göra så.
Förhållandevis linjärt, men samtidigt fritt att utforska på ens egna villkor om grinding för erfarenhetspoäng, föremål och pengar lockar.
Inte så att fiender spawnar slumpmässigt i en oändlighet, även om vissa alltid tycks komma tillbaka trots att man dräpt allt att dräpa på en nivå av i trakten av tio tillgänliga.
Nivåerna är utöver att sitta ihop med varandra även sammanlänkade via en hub med teleportörer.
Antalet vapen är få.
Svärd (kan användas hur mycket som helst) samsas med magier (uppladdningsbara likväl som projektildrivna med begränsad tillgång) och armborst (pilar kan ta slut).
Det känns givande att växla mellan det man har tillgängligt då vissa fiender är rätt känsliga för specifika vapen, må det så handla om att ett svärd gör mer skada än eld eller att någon fiende tacklas absolut bäst på avstånd med ett hjälp av ett armborst.
Ringar med diverse fördelar går att placera på ett finger och en hel drös med olika brygder kan boosta specifika attribut, men det går aldrig överstyr eller bortom någon form av extrem simpelhet sett till hur komplicerad spel i genren har en tendens att bli.
Och det är rappt.
Det går snabbt att förflytta sig från en punkt till en annan, pussel blir aldrig mer komplicerade än att trycka på knappar i en viss ordning eller hitta bra strategier förspelets lite tyngre strider och vill man rusa genom spelet gör man det utan problem på ett antal timmar klart färre än tio.
Om något är värt att gnälla på är det att gränssnittet inte känns speciellt genomtänkt.
Å ena sidan finns där viss pekskärmsfunktionalitet att nyttja, men å andra sidan känns det bara klumpigt och med fördel något man glömmer bort till förmån för knapptryckande genom de få menyer där finns.
Å ena sidan är det tacksamt att inte behöva fundera på pekskärmsfunktionaliteten, men å andra sidan är menydesignen idiotiskt utformad och mången är de gånger man trycker fel när man skall hoppa mellan kartan, använda en brygd eller växla mellan något av spelets tillgängliga vapen.
Fippligt, trots att det inte borde vara det, är väl ungefär så som jag vill beskriva det.
Annat värt att nämna är att allt vad handling, miljödesign och karaktärsporträtterande heter är extremt generisk.
Möjligen att den levande stav man för sig med har någon form av minnesvärd personlighet, men i övrigt är det visserligen kapabelt designade vänner och fiender man möter men samtidigt går de aldrig bortom mall 1A.
Orcs & Elves känns väldigt id Software.
I allt från musik och ljudeffekter till sättet det tacklar det här med föremål utspridda överallt på nivåerna man orienterar sig genom.
Det finns liksom ett överflöd av allt möjligt som troligen de flesta som spelar aldrig kommer att dra nytta av, men vill man bränna av mängder med brygder för att megaboosta sina stats och slösa pengar hos den humörpendlande drake, som även agerar spelets enda butiksinnehavare, är det fritt fram att göra så.
Det blir lite vad man gör det till.
Jag älskar Orcs & Elves, kanske mer nu än jag gjorde när det var nytt för dryga tolv år sedan och jag recenserade det åt Gameplayer.se, en hemsida som inte längre existerar.
Älskar dess simpla upplägg, rappa tempo och DOS-doftande framtoning.
Känns som något gammalt, bortglömt och begravet... men återupptäckt och lanserat typ 25 år senare.
Det är raka motsatsen till Dark Spire, Etrian Odyssey eller andra liknande grottkravlare som kräver intensiv hjärnverksamhet och mängder och åter mängder med timmar tillgängliga.
Det är simpel underhållning.
Kvalitativ sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar