Leger vs. Indiana Jones and the Last Crusade (Master System)

Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2018/01/21.

Jag vet inte vad Indiana Jones and the Last Crusade vill vara.

I den bästa av världar hade alla licensbaserade spel levt upp till dess förlaga, och åtminstone i teorin gjorde The Fate of Atlantis precis det. Men sedan växte jag upp, började se förbi allt det där jag ville att saker skulle vara till förmån till vad de var.

Och The Fate of Atlantis var... intressant. Välskrivet och... intressant.

Väldigt omständligt, pixeljagande och frustrerande. Med några extremt dumt designade pussel och fan och hans moster.

Jämfört med detta, The Last Crusade till Master System (och en drös andra format), framstår det dock som ett mästerverk av rang.

Vad har det här?

Rätt snygg grafik.

Inget mer.

Från första stund känns någonting fel, och det dröjer inte mer än några sekunder innan jag möts av mitt första dödsfall. Hoppade från ett rep för att ta tag i ett annat och fick smaka på en kniv och falla ned till helvetet och sekunden senare dö av ett pistolskott följt av ännu ett.

Se, Indy har hälsopoäng i en Mega Man-snodd stapel.

Att bli skjuten går bra, falla från himlen ned till marken går bra... men att nudda en mus, trampa på skelett eller nudda en fiendes kläder... det dör han direkt av. Eller, det där med att nudda en mus dör han av ifall allt ballar ur så att han inte kan ta sig bort från musen samma sekund som han kommer i kontakt med den.

Och han faller genom solida jävla trälådor, trampar halvvägs in i väggar och gör en störtdykning om han så mycket som nuddar taket. Han förlorar till och med hälsa när han nuddar taket med sitt huvud, ett inslag av extremt få andra som känns rimliga.

Hans piska?

Den får han använda typ fem gånger efter att ha plockat upp... ammunition? Sedan kan han inte använda den igen före han plockat upp ännu mer ammunition.

Någonstans måste det ha funnits en medvetenhet om trial and error-upplägget från helvetet, för övrigt, då antalet liv sinar i lika rasande takt som de är ovanligt många till antalet. Två continues finns där också att nyttja, och det behövs.

Om inte kollisionsdetektionen fuckar så att Indy trillar in i någonting han inte kan komma bort från innan tiden tar slut och döden anländer hamnar han i återvändsgränder eller nuddar fötter på fiender och faller ned från rep till en säker död.

Från ingenstans rimligt kan något som liknar en eldboll ramla ned och träffa honom i huvudet så att han dör.

Dör. Dör. Dör.

Och varje gång spelas en sjukt irriterande liten truddelutt signerad någon tondöv jävel, som utöver ljudeffekterna är all musik där finns att ta del av under tiden man spelar. Annars är det enbart på titelskärmen som musiken rullar.

Det finns inte ett uns av kärlek instoppad i denna skitproduktion. Ingenting som gör att man kan ha överseende med eventuella brister, för brister är allt där går att finna.

Förutom grafiken, som sagt.

Vi vet väl alla att grafik gör ett spel, eller?