Leger vs. Testament 2 (Amiga)

Det är möjligt att det var den uppenbara likheten med dess föregångare som fick det planerade kommersiella släppet att gå om intet.

Så likt att det initiala intrycket efter ett par minuter är att man har att göra med en ny, uppdaterad, version av samma spel mer så än en regelrätt uppföljare.

En remixad version, månne.

Ett par nivåer in är känslan dock som bortblåst och Testament 2 framstår i detta skede som något av en uppenbarelse, speciellt med hänsyn till att det släpptes som ett shareware-spel.

Må så vara att det onekligen är uppenbart att man har att göra med en uppdaterad spelmotor. Himlen är i ständig rörelse, explosioner har gått transparenta och allt tycks flyta på mycket smidigare utan att man råkar fastna i dörröppningar om man går in i dem från fel vinkel.

Men det som gör absolut störst skillnad är att behovet av att studera omgivningen är klart mer påtaglig.

Som att det faktiskt kan vara av relevans att notera detaljer på väggar och interagera med dessa om de tycks sticka ut lite väl mycket från sin omgivning eller kan misstänkas fylla någon form av funktion ("Varför är inte den där koppen placerad mellan två demonansikten fylld med blod likt de övriga i samma rum är?").

Nivådesignen är dessutom noterbart mer genomtänkt oavsett det gäller tacksamt symmetriska inslag eller ett faktiskt behov av att detaljstudera den autoritande kartan för att lista ut varthän det kan tänkas finnas något hemligt rum, och så till den grad att det inte nödvändigtvis endast rör sig om tacksamma saker att plocka på sig för eventuella fördelar utan ofta även om den enda vägen vidare.

Vidare har man valt att introducera konceptet teleportrar, vilka känns fullständigt livsfarliga att använda sig av då de mer än gärna kastar en rakt in i fiendesituationer som kan vara svåra att få grepp om.

Tillsammans får alla nyheter allt att än mer än tidigare dra tankarna i en riktning av klassiska grottkravlare likt Dungeon Master of Eye of the Beholder även om dessa spels mer komplexa upplägg med erfarenhetspoäng, utbytbar utrustning, bruk av magi och ibland rätt komplext pussellösande är fullständigt frånvarande.

Svårighetsgraden är dessutom markant högre än senast och efter ett par nivåer blir det väldigt kännbart att man inte kan slarva sig fram och att möjligheten att återställa förlorad hälsa inte alls är lika frekvent.

Sådant skapar tacksam nerv, speciellt när man endast kan spara sin framfart efter att ha klarat av en nivå.

Fortfarande är det nyckeljakter som kompletterar all den förtapersonsaction via fyra olika vapen som utgör det där som står mellan framgång och misslyckande.

Fiendetyper tycks inte vara fler till antalet, men däremot har bland annat de huvklädda munkliknande magikerna gått och blivit intresserade av olikfärgade utstyrslar.

Det är dock fortfarande zombies, mumier och demoner som i övrigt fuckar upp ens framfart, ofta runtvandrades längs bestämda rutter och numera mer än intresserade av att passera genom dörrar om de finner det lämpligt att göra så vilket, i sin tur, gör att risken för att hamna i ett bakhåll blir större.

Inte för att fiendernas ai imponerar, men några smärre justeringar av densamma har skapat större dynamik i upplevelsen överlag.

Under resans gång fanns det tillfällen som fick mig att överväga att placera Testament 2 som en av de bästa förstapersonsskjutarna till Amigan men uppdateringar av spelmotorn, bättre nivådesign samt en högre och mer välbalanserad utmaning till trots känns det lite som att luften gått ur produktionen innan den blev helt färdigställd.

Där saker och ting introducerades i en behaglig takt för att upprätthålla spelarens intresse under spelets första halva kändes det som att spelet inte hade mycket mer att säga under dess senare dito.

Nivå efter nivå utan några som helst överraskningar, med ett säckihopknytande inte mer komplext än ett rum med fler fiender än man tidigare konfronterats med på en och samma gång.

Lämnade allt med en lite bitter eftersmak, främst för att potentialen kändes mycket större än det slutliga resultatet.

Testament 2 är trots en del besvikelser det bättre spelet av de två i serien; Det finns absolut ingenting det gör sämre än föregångaren men väl flertalet saker som det gör bättre.

Det hade emellertid krävts markant mycket mer än vad som erbjuds för att göra någon större skillnad vad gäller mitt slutliga betyg, som exempelvis ett ordentligt slut, en progressiv känsla som håller i sig genom hela resan samt en mindre generisk audiovisuell inramning (men stort plus för att man utökat soundtracket rejält denna gång).

Vad gäller Wolfenstein 3D-kloner till Amigan står således Gloom fullständigt ohotat, men om man inte kan få nog av genren som sådan är Testament 2 mer än godkänt som tidsfördriv.