Leger vs. The Light Corridor (Amiga)

Om man bortser från att Jeff Minter hade koll på läget evigheter innan resten av världen började förstå storheten med att gå wireframe-retro, sådär som han bland annat gjorde med 1994-remaken (Tempest 2000) av Dave Theurers arkadspel (Tempest) från 1981, var det väl någonstans i trakten av Rez som det blev en grej på allvar.

United Game Artists Tetsuya Mizuguchi må ha haft konceptet i sitt huvud redan när Tempest 2000 släpptes, men det skulle dröja till slutet av 2001 innan världen skulle få ta del av Tron-rave-wireframerailshootande Rez med tillhörande snuskvibrator (för PS2-spelare, Dreamcast-spelare fick nöja sig med vibrerande handkontroll) och så som historien dikterar blev det en kritikerälskling av rang.

The Light Corridor, å andra sidan, även det ett wireframe-presenterat konceptspel lanserat av Infogrames under 1990, faller dock in i den där kategorin av spel som inte tycks ha gjort något större spelkulturellt avtryck även om det i teorin hade kunnat göra just det.

Så det kan gå.

Synd är det, dock, för The Light Corridor är just i teorin ett väldigt unikt och intressant spel som lånar inslag från Breakout där spelaren använder sig av ett racket för att hålla en boll i rörelse och hindra den från att åka ut från banan.

Här är det dock inte primärt block som skall studsas sönder för att klara en nivå utan en tredimensionell korridor som skall traverseras samtidigt som man med hjälp av en fyrkant studsar en boll framför sig. Missar man bollen förlorar man ett liv, slår iväg en ny boll och sådär håller det på till dess att man klarar spelet eller får Game Over.

Varje korridor är fylld med diverse hinder, rörliga som statiska, och här och där dyker det upp dels simpla pussel att lösa för att öppna upp vägen vidare, "bossar" att studsa ihjäl och upp- och nedgraderingar; En variant gör ens kontrollerade fyrkant klistrig så att man i lugn och ro kan välja varthän man vill skjuta iväg den uppfångade bollen, en annan duplicerar fyrkanten och låter kopian följa efter originalet som en skugga och en tredje förminskar fyrkanten så att det redan sanslöst svåra spelet blir helt hopplöst att tackla.

Rent visuellt är The Light Corridor trevligt att vila ögonen på. Den simpla delvis wireframe-presenterade grafiken känns fräschare än den borde göra, mycket för att stilen med åren gått och blivit tidlös tack vare audiovisuella mästerverk som redan nämnda Rez och neonretrovurmandet överlag.

Dock dras presentationen med en ojämn bilduppdatering och laggande kontroll (speciellt om man spelar med handkontroll, med mus är det inte alls ett lika påtagligt problem) vilket är fullständigt förödande för ett så sanslöst rappt spel som The Light Corridor faktiskt är.

Korridorerna erbjuder inte nämnvärt långväga sikt bortom de närmaste objekten och bollen rör med så galet höga hastigheter att man oftast inte hinner reagera när den kommer flygandes som om dess största intresse vore att krossa skärmen som håller den fången i den digitala världen och med det göra entré i verkligheten.

Med hinder precis överallt som bollen kan studsa mot och stora objekt som skymmer den redan dåliga sikten man har är det inte ovanligt att man inom loppet av inte många sekunder alls ser samtliga försök gå upp i rök.

Visst.

Då varje korridor av spelets femtio diton har en alldeles egen fyrsiffrig kod slipper man börja om från början efter ett Game Over, men samtidigt är vissa sekvenser i vissa korridorer så sinnessjukt svåra att ta sig förbi att allt snabbt slår över till ett nötande för nötandets skull där tur tycks ha mycket större relevans för ett positivt utfall än rå skicklighet.

Skulle vilja påstå att spelet med dess höga tempo, tveksamma bilduppdatering och haltande kontroller blir mer eller mindre ospelbart, och med det kvittar det att det i teorin är rätt läckert.

Är man lagd åt det hållet att man inte räds att aktivera någon form av fusk, som en outsinlig tillgång på bollar, kan man visserligen med en ängels tålamod fulnöta sig genom hela spelet och få se alla dess intressanta inslag, men gör man så blir det även uppenbart att den innehållsmässiga variationen är utsträckt över loppet av lite för många nivåer.

Flertalet korridorer tillför inte något nytt utan repriserar sådant som redan är bekant utan någon nämnvärd tvist, och med en så sjukligt hög svårighetsgrad skapar det inte direkt motivation till att fortsätta nöta.

Där finns en kort liten etherealisk musiksnutt som en Frédéric Mentzen snickrat ihop. Den har dedikerats sammanhang där man inte spelar spelet utan tittar på dess intro eller huserar i dess menyer.

Mysig som fan, men tyvärr bara ett i raden av trevliga inslag som borde ha placerats i en lyckad helhet.

The Light Corridor känns överlag som ett typexempel på fet potential som gått förlorad längs vägen, och det är ju inte ens som att det hade krävts mycket för att göra det hela till en mycket mer behaglig upplevelse.

Hade räckt med att reducera bollens hastighet med, säg, 50% och sett till att bilduppdateringen varit aningen jämnare.

Och så hade det såklart inte skadat om ljudeffekterna som är allt som hörs när man spelar fått sällskap av lite skön 80-talsdoftande elektronisk musik som om Moog vore världens fetaste hårdvara.

Då hade jag nog mumlat om en bortglömd milstolpe av rang.

Meeen...