Leger vs. Hebereke: Enjoy Edition (Windows)

Det är möjligt att jag är helt ute och cyklar, men med hänsyn till att SNES släpptes sommaren 1992 och hypen inför detta var rätt enorm känns det inte helt ologiskt att mycket av det som folk hade möjlighet att köpa till åldrande NES hamnade i skuggan av framtiden.

Nog för att det släpptes en del framtida klassiker (som inte gått vägen via kultförklarade sämstsäljare) under 1992, men Ufouria var åtminstone inte i min lilla del av världen någon direkt hit. Dessutom var det inte mer än ett par månader kvar till dess att ett av de mest kultförklarade NES-spelen från ett och samma företag skulle gå kommersiellt tillgångligt och med det lägga grunden till ett framtida tiotusenkronorsobjekt för samlare.

Oavsett hur verkligheten faktiskt såg ut tappade Sunsoft greppet om ungefär vid denna tidpunkt med helt sinnessjukt tekniskt imponerande Batman: Return of the Joker som enda undantag, och det känns lite synd för jag gillade ju det här med plattformsäventyr och där står Hebereke bredbent och stadigt som en intressant upplevelse till NES.

Här dock känt som aningen visuellt modifierade Ufouria: The Saga.

Det är även synd då jag inte riktigt i dagsläget förmår ta mig in under skinnet på spelet, delvis för att jag inte har några nostalgiska band knutna till det och delvis för att det dras med en del designmässiga tveksamheter som jag med mina samtida ögon har lite svårt att blunda för.

Inramningen är i vilket fall supercharmig, mycket för den galna karaktärsdesignen som funkar oväntat bra i åtta bitar. Mysiga och detaljrika animationer får de unika personligheterna att skina och den färgglada estetiken tillsammans med det studsiga och bastunga glädepillret till soundtrack (som för övrigt låter sådär Sunsoft som bara Sunsoft kan göra, som om de låst upp någon hemlighet i NES-hårdvaran andra företag inte hade en aning om existerade) gör att allt smälter samman till ett hjärtsmältande litet äventyr.

Vänner av plattformsäventyr, i linje med framtida begreppet Metroidvania, har föga anledning att känna sig vilsna.

Hebe, vår blåmössade och pingvinliknande huvudkaraktär (som beter sig som ett dyngfyllo när han försöker sig på att strosa runt på is, för övrigt), ger sig på jakt efter sina försvunna vänner som visar sig ha blivit, typ, besatta.

När Hebe hittar dem och bankar vett i deras skallar blir de tillgängliga som spelbara karaktärer, samtliga med unika egenskaper och med tiden ytterligare färdigheter att låsa upp som gör att mer och mer av den semi-stora världen blir tillgänglig.

Via möjligheter att klättra på väggar, simma under vatten och traska runt stabilt på is, exempelvis.

Huvudsakligt fiendebankande sker genom att Mario-hoppa på fiender som i sin tur antingen förvandlas till kastbara bollar eller lämnar efter sig hälsa. Bossar tar man sig an på ungefär samma vis, fast de tål lite mer och för sig med diverse simpla attackmönster att lära sig.

Själva grunden som Hebereke vilar på är stabil, men detsamma har jag dock lite svårt för att påstå att nivådesignen är.

Spelet är inte speciellt långt och kan utan bekymmer betas av i en enda ett par timmar lång sittning (utan problem under timmen om man har lite koll på vad att göra och i vilken ordning), men trots detta hinner allt rännande fram och tillbaka börja kännas rätt tradigt.

Backtracking i sig har jag egentligen inget emot, men här än den lika frekvent som sträckorna att förflytta sig över är långa. Dessutom är det lätt hänt att man blir lite ofokuserad och slarvar sig till ett dödsfall och när så händer kastas man obönhörligen tillbaka till spelets absoluta startpunkt (fast med allt annat man åstadkommit och samlat på sig intakt).

I resans inledande skede må det inte vara ett speciellt påtagligt problem, Hebereke är egentligen inte speciellt svårt, men när behovet av karaktärsbyten blir frekventa, instadeath-situationer likaså, och man skall fippla fram och tillbaka i menyer och genomföra knepigheter under tidspress (frysa snabbt upptinande fiender så de kan agera plattformar att stå på över livsfarlig lava, exempelvis) slår upplevelsens flow i botten snudd på fullständigt.

Med det sagt, denna Hebereke: Enjoy Edition låter mig som samtidspåverkad spelare, som ofta får allting serverat på ett silverfat, komma runt detta genom att erbjuda snabbsparning och tillbakaspolning. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte nyttjade möjligheterna som gavs mig.

Annat som Enjoy Edition erbjuder är diverse artwork (det är verkligen kul att bläddra runt i både vår västerländska manual likväl som den ursprungliga japanska varianten), achievements att jaga, en speedrun-funktion samt rätt hastighet på spelupplevelsen med originalkaraktärerna intakta.

Likväl som japanskan, med en engelsk översättning undangömd i ett menyval där man som spelare kan ta del av en modern översättning sida vid sida med den europeiska originalöversättningen. Inte i realtid när man spelar, utan som allt fler dialogrutor att bläddra bland i en meny som växer i omfattning i takt med att man spelar.

En ovanlig lösning, må jag påstå, men det är inte som att det är ett problem vad gäller spelbarheten för vemhelst som inte kan japanska.

Hebereke: Enjoy Edition må inte vara tidernas bästa återutgivning av ett gammalt NES-spel, men det gör ingenting direkt fel och är originalupplevelsen trogen samt bjuder på en del bonusmaterial som hjälper till att förlänga livslängden en aning.

En kulturgärning, tveklöst, men jag vill tro att det för många är mer intressant ur ett historiskt perspektiv, som ett nostalgiskt återbesök eller som en laglig möjlighet att prova på något idag kultförklarat man kanske missade när det var nytt utan att behöva hosta upp nämnvärt mycket pengar.

Lite extra intressant blir det dessutom nu när det över 30 år senare fått en uppföljare som spinner vidare på det upplägg som Hebereke-serien lämnade bakom sig till förmån för pusslande, fightande och racing till fots (mestadels i Japan-exklusiva sammanhang).

Plus:

• Prisvärd återutgivning av en kultklassiker som hade svårt att göra något väsen av sig 1992.
• Naoki Kodakas soundtrack är suveränt och låter precis så Sunsoftigt som man förväntar sig i NES-sammanhang.
• Karaktärsdesignen är älskvärt galen och imponerande animerad med hänsyn till 8-bitarskontexten.
• Rewind-funktion och snabbsparning känns för ovanlighetens skull motiverat med hänsyn till vissa störande designbeslut.

Minus:

• Dryg backtracking.
• Irriterande menyfipplande.
• Underlig översättningslösning.
• Låt mig stänga av ramen/bakgrunden!