Det var nog både bra och dåligt, detta med att Sega hade ett omfattande arkadspelsutbud att använda sig av när de ville bygga ett utbud till sina konsoler dedikerade folkhemmet.
Att kunna spela Out Run, Galaxy Force, Hang-On, Altered Beast och Space Harrier hemma i soffan var såklart ett lockande argument, men samtidigt satt folk där med begränsad hårdvara som i bästa fall kunde skapa en illusion av det man kunde finna i arkadhallen.
Det började möjligen svida allt mer, då arkadupplevelser i rask takt började förpassas till bakgrunden som följd av allt mer omfattande konsolupplevelser, långa äventyr som The Legend of Zelda eller plattformsdängor som Alex Kidd in Miracle World. Om inte annat började kraven på kvalité att höjas, och i tider av pissljumna ryckfesten Altered Beast eller nästan ospelbara Galaxy Force II kunde Master System lätt kännas som ett stenåldersalternativ.
Alien Syndrome var dock lite av ett mellanting, både kvalitetsmässigt och som port betraktad. Rättare sagt, det är överhuvudtaget inte en port av arkadspelet med samma namn utan snarare någon underlig form av tolkning av ursprungsmaterialet. Extra underligt då där finns andra portar till andra format som är klart mer trogna arkadhallen, vilket får just arkadhallen i hemmet-argumentet å Segas egna vägnar att inte väga speciellt tungt.
Ett halvår efter arkaddebuten i nittonhundraåttiosju års april dök Alien Syndrome upp till Master System.
Borta var co-op, fyra vapen hade reducerats till tre (simpelt gevär med kort räckvidd, en variant av en eldkastare samt ett laserskjutande gevär) och de stora nivåerna scrollandes i åtta olika riktningar hade gjorts om och gått skärmbaserade.
Ja, och så fanns där inte längre någon kartfunktion eller några medhjälparrobotar.
Fortfarande skulle man rädda sin kidnappade besättning på sju olika skepp med aliens, dock först efter att ha aktiverat en bomb på respektive skepp ämnad att spränga skiten i luften (logiskt och bra att sätta lite press på sig själv och eventuella chanser att lyckas, liksom).
Efter att ha räddat x antal personer av totalt y kidnappade öppnades en utgång bakom vilken man gav sig i strid med en bauta-alien.
Det här upprepade man sex gånger innan det obligatoriska sluthånglet avrundande äventyret.
Alien Syndrome var, och är, ett otroligt simpelt run and gun.
Simpelt och finesslöst, funktionellt men oengagerande, inte nämnvärt fult men ej heller med en minnesvärd estetik. Spelets aliens känns snodda rakt från H.R. Gigers design och tål absolut ingenting (faktum är att samtliga av spelets fiender förutom bossarna är otåliga). Lasrar går rakt genom dem och dräper allt i dess väg, och den enda utmaningen där egentligen finns är att hinna hitta all nödvändig besättning innan tiden tar slut.
Eller att dö på en boss och tvingas slåss mot den med det usla gevär med kort räckvidd man efter ett dödsfall åter ser i sin hand. Extra kul är det då bossarna tål en jäkla massa stryk innan de dukar under, och som om det inte vore nog ballar kollisionsdetektionen ur fullständigt under bossfighter. Ibland står man och skjuter och skjuter och skjuter och tycker sig träffa rätt utan att något händer.
Vapen plockar man för övrigt på sig genom att trycka sig mot väggar med symboler. L för laser. F för eldkastare. Trycker man sig mot ett W teleporteras man någonstans på det skepp man för tillfället befinner sig på (rätt menlöst, det resulterar enbart i att man riskerar gå desorienterad). S agerar för övrigt smartbomb och rensar skärmen på fiender och går man ? kan man i bästa fall bli odödlig en stund.
Och det är väl... allt.
Har lite svårt att gnälla nämnvärt på Alien Syndrome annat än att det funkar rätt illa som arkadport och att det som konsolspel ståendes på dess egna två ben känns alldeles för banalt för att gå relevant för någon annan än de som verkligen vill ta del av allt Master System har att erbjuda.
Det enda soundtracket gör för stämningen är att våga vara ambient. Vad som skulle kunna vara hjärtslag kompletteras med ett par svepande synthar och ersätts av något lite mer drivigt när man räddat nog med besättning på ett skepp eller står öga mot öga med en boss.
Bortsett från problemen med kollisionsdetektionen under bossfighter funkar allt som sig bör. Till och med simpelheten resulterandes i rätt hjärndött spelande känns acceptabel omän oengagerande.
Så.
Det största problemet med Alien Syndrome är att det känns så... menlöst.
Speciellt då Master System-hårdvaran utan problem hade räckt till för att göra en MYCKET mer trogen arkadport.
Plus:
- Lättspelat och harmlöst.
- Menlöst och oengagerande.
- Buggigt under bossfighter.
- Kasst som arkadport betraktat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar