Fåglar som dumpar bajskorvar större än kropparna de besitter, ens passiva sidokaraktär som står och pissar lite här och var eller skiter sig högröd i ansiktet i något buskage.
Inte allt, men det mesta, fegcensuerades bort när Kato-chan and Ken-chan gick väst och blev J.J. and Jeff; Två karaktärer ej baserade på ett tv-program likt originalversionens dito var.
Exakt varför den karaktär man väljer att ej spela med springer runt som en idiot och gör diverse dumheter och godheter framgår aldrig, men han vill väl vara med på ett hörn.
Tänker jag.
Ena sekunden sparkar man upp en dörr till en offentlig toalett och hittar där snubben utklädd till en vampyr, men istället för att suga blod agerar han blodgivare så att ens hälsa kan återställas. Andra, då har han klättrat upp i ett träd från vilket han kastar metallburkar i skallen på en.
Oavsett version man spelar är sjuk humor ett hyfsat centralt inslag, men just det skämtet blir snabbt sekundärt spelets sadistiska nivådesign som känns ämnad för de som kan ta sig genom arkadhallarnas ursprungliga Wonder Boy med en ögonbindel.
Tre liv och sedan slängs man tillbaka till spelets början, om man inte principiellt vacklar en aning och använder sig av ett litet semi-fusk så man får fortsätta från början på den nivå man precis sett sin progression haverera på.
Säg att jag bränt 300 liv fram till nivå 4-4, av spelets totalt 24 nivåer. Då tar jag nog inte i så att jag spricker. Dock finns det inte mycket vad gäller checkpoints och liknande att klaga på.
Utmanande, javisst, men inte orättvist och att spela sig tillbaka till en boss man dött på tar sällan mer än typ 20 sekunder om man är effektiv i sitt spelande.
En av styrkorna med Wonder Boy är att man kan få till ett skönt flyt när man lärt sig nivåerna. Ett flyt som många andra plattformsspel saknar.
J.J. and Jeff har precis som Wonder Boy en lite lustig fysik, där huvudkaraktären får upp acceleration och allt annat än stannar upp samma sekund som man släpper styrkorset.
Man hoppar olika högt beroende på hur snabbt man rör sig, slirar än hit och dit samtidigt som man försöker precisionshoppa på smala plattformar, undvika bränna sönder röven på direktdödande eldar eller fisa, eller gasflaskegasa som de förvrängt det hela till här i väst, sinuskurveflygande insekter.
Vad som börjar som ett rätt tröttsamt trial and error-scenario med tjugosju liv förlorade slutar dock gärna i ett skönt Wonder Boy-flyt där man studsar på tio fiender på raken utan att nudda mark och hoppar fram över dödligheter som om man vore en gud.
Hade det inte varit för det hade J.J. and Jeff ärligt talat sugit getsnor och inte haft något existensberättigande, åtminstone inte i denna censurerade form, då det varken är vackert att titta på eller bryter någon form av ny mark på kiss- och bajsfronten likt det Japanska originalet gör för sin tid.
Ser väldigt mycket hat, professionella recensenter som pratar om spelet som en trasig ospelbar sörja inte värd en endaste liten krona... och i någon form av alternativ verklighet kan jag närma mig dessa åsikter och se rim och reson i desamma.
I min verklighet är J.J. and Jeff dock ett, i rollen av rätt billigt producerat plagiat, fult Wonder Boy med så pass imponerande nivådesign att det är hopplöst att inte återvända efter ett par, säg trettio, minuter efter senaste nedstängningen av spelet som skedde i fullskaligt raseri över hur jävla förbannat elakt designat det är.
Menar.
Råkar man glömma bort att leta rätt på nyckeln som huserar på varje världs tredje nivå tvingas man på den fjärde och världsavslutande nivån nyttja en grön tramolinfjädergrej för att kasta sig tillbaka till den tredje nivån igen för en grundlig genomsökning av diverse papperskorgar, skyltar och annat.
Till sist börjar dessa gröna trampolinfjädergrejer dyka upp lite här och var lämpligt placerade för att man av misstag skall råka använda dem.
Fantastiskt elakt, onekligen.
Elakt och älskvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar