Det vore inte riktigt samma sak utan Allister Brimbles ökänt dansanta musik som drar igång allt vad spelet heter.
Project X är visserligen relativt tyst när det spelas, sånär som på givna ljudeffekter, samplat snack som har allt möjligt att säga om, bland annat, spelets tillgängliga uppgraderingar samt något technotiskt som hetsar fram lite känsla av angelägenhet när bossfighter tar vid och under spelets bonusnivåer.
Men.
Aldrig var väl det ett direkt problem, så länge som en eller annan låt var värd att lägga på minnet.
Nästan lika mytomspunnet är det, Project X, för dess, så kallade, brutala svårighetsgrad som i denna reviderade utgåva (Special Edition, Revised Edition, det är lite oklart exakt vad som är gällande titelmässigt) är aningen nedtonad.
Nivåer är kortare, uppgraderingssystemet inte lika oförlåtligt om man skulle råka dö och ett enklare spelläge har tillgängliggjorts.
Bland annat.
Dock, det känns lite underligt att prata om Project X som ett svårt spel efter att ha närmat sig genre-alster som Gradius 2, Fantasy Zone 2 eller nyklassiska Ikaruga.
Vågbaserat, med en viss typ av fiende eller ett visst slags hinder att ta sig förbi i en bestämd turordning, är det mer av en memorizer till upplevelse än det är nämnvärt kravställande vad gäller fingerfärdighet.
Efter en stund spelande, rätt lätt.
Rentav.
Lite som tidiga Gradius, som det dessutom lånar friskt från när det tar sig an detta med uppgraderingar, sitter man således rätt snabbt där problemfritt, utan att dö ett endaste liv, passerandes nivå efter nivå fram till den punkt där saker och ting inte riktigt fallit på plats ännu.
Men mer avancerat än samma Gradius är det, emellertid, med tre olika skepp att välja mellan som utöver att variera kraftigt på fronten kontrollvänlighet även når olika toppar av eldstyrka.
Ett skepp kan endast uppgradera den kraftiga och vågrätt färdandes Magma-projektilen i ett steg där ett annat gör det i två.
Ett skepp blir snabbt trögt och svårstoppat väl i rörelse när det uppgraderas, vilket man får kompensera med hjälp av att tillgängliggöra högre hastigheter.
I övrigt känns Guns, Lazer, Missile, Side och Stealth lika givna som klassiska på uppgraderingsfronten, där R-Type-doftande Build, som med autofire avslaget tillåter en uppladdad projektil att avfyras, och Plasma, som jobbar lite mer i höjdledsmässig bredd än övriga alternativ, får stå för spelets lite mer egna alternativ.
Fem nivåer skall betas av, och håller man sig till Arcade-läget behöver man aldrig starta längre bak än i början av den tredje nivån när man väl tagit sig dit.
Rookie-läget, däremot, kräver en genomspelning från första till sista nivån i ett enda svep... vilket känns lite lustigt.
Variationen mellan nivåerna är stor, även om rymden knappast känns som ett unikt grepp och så ej heller den lavabubblande grottnivån. Den fjärde nivåns undervattensfokus flirtar inte så lite med R-Type 2 vilket lämnar endast den bergiga ytan på en planets utsida som något av ett unikum.
Den sista och avslutande metallinklädda basen är såklart rätt väntad, dock skickligt undanhållandes de inom genren frekvent förekommande Giger-influenserna, men lyckas ändå med hjälp av den rätt, under hela resan genomgående, fantastiska estetiken som banar väg för undersköna miljöer oavsett de känns bekanta eller ej, landa på helt rätt sida av precis allt.
Precis som Project X i dess helhet.
Förutom det faktum att det inte är nämnvärt upphetsande eller adrenalinkicksframkallande; Dess låga tempo tillåter det inte riktigt att bjuda upp till en sådan typ av dans.
Och robotfisken.
Den är så jävla ful.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar