Leger vs. Hang-On (Master System)

Det är simpelheten som gör det.

Gasa, bromsa, svänga och växla.

När Yu Suzuki fann det en god idé att producera ett arkadkabinett med en motorcykel att sitta på, vars lutning speglades i det spel man spelade, var det knappast detta med simpelhet som var en ledstjärna.

Så ej heller när hänsyn skulle tas till den Super Scaler-teknologi som drev mjukvaran.

Ändå är det en väldigt lyckad nedskalning, som lika delar fångar ett arkadoriginals själ och hjärta som det drar nytta av simpelheten till att forma en tidlös och lika lättillgänglig upplevelse nu som då.

Det finns inget som helst intresse i att se Course-numret slå över från 8 till 1 igen, och de simpla bakgrunderna vars tema speglas av de färger marken och himlen ikläds är allt som behövs vad gäller variationsskapande.

En runda känns ungefär lika meningsfull som en annan, och det är endast tiden under vilken den pågår och alla de känslor som den lockar fram som behövs för att motivera Hang-Ons existens.

Hang-On är behagligt att spela, det har ett avskalat men effektivt estetiskt uttryck, kurvor är lätta att tackla och börjar man slira ut mot kanten är det bara till att växla ned för att få ordentligt fäste igen.

Och så resulterar kontakt med andra motorcyklar i en explosion som får både förare och fordon att gå upp i rök.

Bara en sådan sak, liksom.

Eller?

Visst hade det allt annat än skadat med lite musik som tonsatt körningen, gärna i ett tempo så högt att det matchat den påtagliga tidspress varje delsträcka dras med, men ljudeffekter och annat för sig i sampel med upplevelsen utan att bli störande eller ta så lite utrymme i anspråk att de inte fyller någon funktion.

Hang-On är ett av de spel till Master System väldigt många har spelat, av anledningar som har att göra med att det var ett inbyggt spel i många konsoler som alternativ till det annars tillgängliga Snail Maze.

Det är nästan lite sjukt, hur Sega gav bort något så stabilt. Speciellt med tanke på hur mycket samtida skit där fanns.

Faktum är att jag länge inte ens var medveten om att spelet överhuvudtaget släppts i kassettformat som komplement till den inbyggda varianten och den huserandes på The Sega Card.

Sedan får det väl sägas att spelet i sig har en klart tillfällig dragningskraft, lämpad för rappa rundor lite nu och då mer än timslånga sessioner. Helt i linje med det arkadspel det ursprungligen är.

Men bara man är varse om det, så...