Det är svårt att greppa att Yuzo Koshiro blev lite av en symbol för den kärlek som gick in i Ancients produktion av åttabitarsvarianten av det på annat håll högteknologiska Sonic the Hedghog, som på Mega Drive gick huvudstupa in i konkurrensen med Nintendos rödkepsade och dinosaurieridande rörmokare i 16-bitarstappning.
När Aspect tog över stafettpinnen rasade allt samman, från en sekund till en annan, och allt från soundtrack till nivådesign till presentation överlag pekade rakt mot ett tattigt hafsjobb ihopslängt under orimlig tidspress för att kunna kränga mjukvara oavsett kvalité enbart via dess namn.
Men det är inget annat än vilda spekulationer, aningen stärkta av det inte helt obetydliga faktum att Aspects andra försök, Sonic Chaos, även om det aldrig nådde upp till Sonic the Hedgehogs höjder åtminstone var ett måttligt underhållande och, utöver ett och annat tekniskt snedsteg, gediget litet spel.
Inget återuppfinnande av hjulet denna produktion, månne, men väl tillgängliggörande en fullt spel- och flygbar Tails samt en Sonic som kan gå spin dash.
100 påplockade ringar banar lika mycket väg för ett extraliv som ett inslängande i en bonusnivå av fem existerande vilka om de lyckat tacklas placerar en Chaos Emerald bland ens tillhörigheter.
Skillnaden mellan att bry sig i Chaos Emeralds och att inte göra det torde vara rätt avgörande för hur man upplever Sonic Chaos; Dess korta nivåer, fördelade över sex världar samtliga med unik miljömässig och viss gimmickartad design, som sällan tar över minuten att rusa genom blommar i utforskandets tecken ofta ut i tacksamt halvkluriga sessioner av problemlösande och ringjagande.
De största av spelmässiga problem med Sonic Chaos går att finna i dess stundtals genuint inspirationslösa design, med några orimligt menlösa bossar och ihåliga nivåer i problembildens centrum, samt trötta slowdowns som i kontexten Sonic kanske stör anineng mer än de gjort i annat sammanhang där höga hastigheter och skönt flyt inte är något man nästan tar för givet.
Och, visst.
Kojiro Mikusa må här inte nå upp i närheten av samma höjder som Koshiro, men då och då vaknar öronen till liv tack vare små intensiva och melodiösa sektioner av låtar.
Som när Mecha Green Hill Zone plockar fram dess ljuvare harmonier, eller när Aqua Planet Zone omgående charmigt börjar studsa sig fram framför bakgrundens parallaxscrollande moln och vatteneffektens inte helt misslyckande förvrängande av grafiken.
Men.
Allt som allt snubblar Sonic Chaos in i det där klart spelvärda, kanske främst för att det i själ och hjärta känns helt olikt Master System-konsolens första spel i serien.
Samtidigt är det sådan stor klasskillnad de två spelen emellan att Sonic Chaos har svårt att kännas som mer än ett trevligt tidsfördriv i brist på annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar