Cloud Master är så jävla skumt.
Det finns ett arkadoriginal som ser marginellt bättre ut, ett par portar till NES, MSX och X68000 och så har vi den extremt underliga remaken till Wii.
Exakt hur det kommer sig att Cloud Master, eller Chuuka Taisen, fått någon form av genomslag förstår jag inte. Än mindre hur det på något underligt vis lyckats bli aktuellt i vår samtid.
Ett konceptuellt simpelt litet shmup, är det.
Fem nivåer med en första och andra halva åtskild av en chekpoint vilken man får starta vid om man dör. Ett simpelt uppgraderingssystem för ens vanliga vapen finns på plats, där man i sex steg kan gå från svaga till starka attacker med varierande omfång.
Även en specialattack, av rätt många att välja bland, har man möjlighet att använda sig av efter att ha besökt den gratisbutik som dyker upp efter att man haft ihjäl en blixtskjutande miniboss. Även specialattacken går att uppgradera, dock ej lika mycket som ens vanliga vapen och endast via berörda butiker.
Varje nivå avrundas med en bossfight, där bossen oftast är av knasigt designmässigt slag och extremt stel i dess simpla rörelse- och attackmönster.
Knasigheten når dock inte en endaste gång ens i närheten av Parodius-seriens höjder.
Det asiatiska tema som spelet audiovisuellt jobbar med är extremt fattigt variationsmässigt med en estetik som är lika fadd som musiken titt som tätt placerar sig i ett fack av oengagerande bakgrundsskval.
Miljöerna känns livlösa, fienderna ter sig antingen fula eller svåra att tolka vad de utseendemässigt föreställer och det händer inte mycket alls under den resa man gör från spelets första till sista nivå.
Cloud Master är svårt, men svårt mest på ett Gradius-aktigt vis där ett långsamt uppgraderande går helt om intet om man råkar dö.
Det är även svårt då i princip samtliga projektiler av fiender avfyrade får en riktning rakt mot en själv vilket gör att man konstant måste vara i rörelse, och då skott och annat lätt blir svåra att se då de drunknar i den övriga grafiken är det inte alls ovanligt att dör utan att direkt förstå varför.
Ändå måste jag ge det, spelet, beröm för dess välbalanserade omän höga utmaning. Och det får väl sägas vara dess främsta styrka, att det aldrig känns orättvist eller övermäktigt, men vad det har för betydelse då det är så tråkigt och oinspirerat som det är har jag lite svårt att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar