Leger vs. Cool Spot (Master System)

Med 16-bitarna kom nya möjligheter.

Sättet dessa möjligheter nyttjades på, i denna kontext med störst fokus på plattformsspelens visuella uttryck, innebar dock inte att allt blev bättre.

Spel som Mega Man, Super Mario Bros och Castlevania må ha varit blockiga, oftast med miljöer uppbyggda av fyrkanter beståendes av sexton gånger sexton pixlar, men med det visuellt simpla gavs gott om utrymme för upplevd precision hos spelare.

Pixelperfektion, om man så vill, fast på fronten kontroll och interaktion snarare än sådär som man tänker när man tänker på vad Metal Slugs pixlar målar upp på skärmen.

Uppenbart är Cool Spot ett litet licensbaserat plattformsspel sprunget ur 16-bitarsmentaliteten, där fyrkanter bytts ut mot sluttningar och runda former som Mario bara kunde drömma om låst där inne i folkhemmets NES-konsol.

Lika oprecist som det stundtals känns, när man försöker orientera sig i de tidstypiskt västerländska plattformsnivåerna av labyrintkaraktär med krav på xx antal föremål påsamlade för att kunna aktivera nivåns mål och ta sig vidare, lika mycket blir det uppenbart att känslan förstärks av det faktum att spelet hör hemma på klart mer avancerad hårdvara.

Virgin slarvade, det gjorde de.

Ibland blev det riktigt bra, som när fantastiska Chuck Rock 2 skalades ned från sexton till åtta bitar. En melodisnutt som låter snodd rakt ur Chuck Rock 2 till trots blev det inte alls lika bra i detta fall.

Möjligt att det är 1993 och Master Systems allt mindre relevans på marknaden som påverkat.

Cool Spot har en riktigt jobbig bilduppdatering. Raksträckor tycks gynna, men så fort man börjar hoppa eller grafiken börjar jobba i lodrät riktning slår ryckigheten till.

Och med den en redan oprecis känsla i kollisionsdetektion än mer svårtacklad.

Ett par nivåer har försvunnit vilket får de repriserade miljöerna som tar vid under spelets sista tredjedel att upplevas som billiga försök till att förlänga speltiden även om det är lätt att argumentera för att dessa nivåer är klart bättre designade än de tidiga av liknande slag.

Sedan tar det plötsligt slut, där det började.

Även om man ser det komma känns det extremt avsnoppat, speciellt när slutscenerna tar ut svängarna så mycket som några rader text mot en svart bakgrund.

Cool Spot är inte speciellt underhållande, men det är samtidigt svårt att bli nämnvärt irriterad på dess brister då de upplevs ligga i trakten av det förväntade.

Bristfällig bilduppdatering vägs upp av för formatet imponerande grafik, den inledande rätt trista nivådesignen tar sig en bit in i spelet (med undantag för bottennappet till precisionhoppande över livsfarligt vatten på badankor och i taket hängande flygplan och UFOn) och musiken lyckas landa på rätt sida av trallighetens möjliga enerverande sidor.

Valbar svårighetsgrad påverkar till synes mängden fiender och det krav som ställs på antal kapsyler som måste samlas för att kunna klara en nivå (vilket görs genom att man pixelperfekt skjuter sönder ett lås till en bur där en frände sitter fången) och det känns som en helt okej lösning.

Lite småkul att försöka fixa en nivås alla 100 kapsyler är det nog allt.

Men, bra... nej, därhän finns det ingen anledning att sträcka sig.

Halvhjärtat, om något.