Ty the Tazmanian Tiger är en produkt av Super Mario 64-vurm kombinerat med en eftersläntande maskotmentalitet, så som det upplevs.
Även om Spyro i detta skede kanske inte var ett så starkt varumärke som det en gång i tiden varit, och Skylanders skiftande fokus från Spyro till alla de där andra karaktärerna kan väl vittna om att det här var något som fortsatte hela vägen in i vår samtid, måste Ty-trilogin ändå gett förtroende nog för att låta Krome Studios producera ett slutresultat vad gäller Vivendi Universals utforskande av möjligheterna till någon form av reboot.
Som onekligen gick... sådär.
Symtomatiskt, månne, för hur det gick för Ty-serien rent allmänt. Så kanske borde det inte ha varit så förvånande.
Samtidigt är det lätt att fråga sig varför så kom att bli fallet, varför Ty-spelen aldrig riktigt nådde hela vägen fram till någon högre nivå av uppskattning.
Tankarna vandrar till Mario, Banjo-Kazooie, Donkey Kong, Rayman, Spyro, Sonic, Kao, Crash Bandicoot, Jak and Daxter, Pac-Man, Gex, Croc och så vidare.
Det var rätt tjock med plattformare i tre dimensioner där i slutet av 90-talet och början av 00-talet. För något att verkligen förmå sticka ut från mängden krävdes något utöver det vanliga.
Ty var inte direkt något utöver det vanliga. Är inte något utöver det vanliga.
Ett plattformsspel vars definitiva inspirationskälla primärt ligger i Super Mario 64, med en huvudkaraktär vars australiensiska rötter tar utrymme i form av bumerangbruk, en sedan 1936 troligen utdöd pungvarg och miljöer inspirerade av berört land.
Lite djungelaktiga skogsmiljöer, då, och grottor fyllda med lava. Snöiga landskap att skridskoaktigt sladda runt på, virvelvindar att svepas upp i och slungas iväg av ridandes på någon form av gigantisk vildsvinsliknande... sak.
Något visst vilar det över inramningen, det gör det, men samtidigt känns det mesta återanvänt mer än en och fyrtioåtta gånger i plattformssammanhang.
Nivåer är ofta rätt gigantiska, rentav med en tillhörande karta ifall man skulle råka irra bort sig, som för tankarna mer mot Super Mario Sunshines utforskande attityd än Super Mario 64-lekstugan som får saker och ting hålla ett rätt så högt tempo.
Ändå är det absolut lekfullt. Jobbar med höjder på ett exemplariskt vis, speciellt med hänsyn till hur långt man förmår se. Inga moln av dimma som försöker skymma sikten; Står man där uppe på toppen av ett högt berg ser man så långt ögat kan nå.
Och vill man går det utmärkt att kasta sig ut över kanten och glidflyga mot bättre tider.
Små uppdrag avlöser varandra, utöver de för varje nivå stående inslagen som att hitta en drös kugghjul som används till att snickra ihop nya typer av bumeranger (en eldig variant som smälter is, en kylig variant som fryser vatten, en föremålsuppsökande, en lämpad att använda som kikare... lite sådär som sig bör och förväntas), att hitta 300 ädelstenar och att tävla mot någon i någon form av race.
Collectathon, onekligen, men med vettiga krav ställda på hur mycket som man behöver ta sig an för att kunna se en faktisk progression i spelets handling.
Dialogen är helt hysterisk.
I dess omfattning, det vill säga, med hänsyn till hur simpel den är och hur naiva grunder själva berättelsen faktiskt vilar på.
Logik är liksom inte dess starka sida, och att spendera flera minuter till att höra någon ärthjärna babbla om precis absolut ingenting av värde är sådant man gärna hoppar över utan att för den skull faktiskt göra det första gången man spelar.
Bortsett från det töntiga, och egentligen rätt så generiska, gör dock Ty the Tazmanian Tiger det mesta rätt.
Det blir liksom aldrig enformigt, aldrig tråkigt. Det står inte och stampar på en och samma plats, eller ställer för höga krav på spelaren för att det skall kännas rimligt att ta sig an någon viss utmaning. Samtidigt är det aldrig störande lätt.
Till och med undervattensekvenser hanteras på ett föredömligt vis, och det hör inte till vanligheterna.
Stora nivåer blir sällan irriterande att mjölka på innehåll, så länge som man inte av utomspelsliga anledningar känner sig stressad, kameran är dess samtida brister till trots sällan ett irritationsmoment och där finns gott om hemligheter att leta efter och plattformssektioner att lägga på minnet och önska återvända till.
Några bossar är halvdana, dock, och spelet knyter ihop säcken lite väl hastigt. Finns även något enstaka inslag som aldrig riktigt blommar ut, som när man går brutal med halvstor hologramrobot; Det känns inte som att nivåerna är designade runt just denna spelmekanik och gissningvis är det just därför uppföljaren inleder med att visa var skåpet skall stå på just den fronten.
Ty the Tazmanian Tigers främsta problem är att hävda sig bland dess samtida konkurrenter.
Eller var.
Såhär en hel drös år senare när jag återupptäcker spelet är det fortfarande ett i mängden av tidiga tvåtusentalets våg av tredimensionella plattformsspel men med produktionsvärden och övergripande design som gör det underhållande att spela från början till slut.
Av alla Super Mario 64-aktiga kloner som spelats över åren, strömlinjeformade likt detta Ty, känns ändå detta som ett av de bättre.
Om inte ett av de bästa.
Kanske var det det som Vivendi Universal såg när de lade Spyro i Krome Studios händer.
Ja, så var det nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar