Yu Suzukis Space Harrier från 1985 må ha gjort hur mycket som helst för arkadscenen, rälsskjutare som genre och Super Scaler-teknologin.
Logiskt, därför, att porta spelet till ungefär alla datorer och spelkonsoler någonsin. Alla ville ta del av Suzukis, låt oss säga, mästerverk.
Ett problem, dock, var att ingen hårdvara för hemmabruk faktiskt kunde leva upp till de förväntningar som spelet som upplevelse ställde.
Olika grader av skit, således.
Det kanske man inte fattade just då, jag gjorde det definitivt inte, då det liksom låg i tiden att svepas med av det tekniskt häftiga.
Stora fiender, en sorts pseudo-3D-effekt när man flög inåt i skärmen över en schackbrädeliknande mark samt LSD-trippad estetik presenterandes samma Fantasy Zone som spelet med samma namn utspelar sig i.
Space Harrier till just Master System kanske var tänkt lite som ett flaggskepp. Som ett i raden av bevis för att konsolen var lite som att ha en arkadmaskin för hemmabruk.
Trots allt var det Sega som stod bakom både spel och konsol, och kanske var det en anledning till att denna åttabitarsversion låg nivåer över de flesta övriga.
Snäppet snyggare, snäppet mer spelbart.
Definitivt välljudande, med både ledmotiv och övriga melodier tacksamt överlyftna till den begränsade ljudmässiga hårdvaran Master System jobbar med.
Speciellt i avsaknad av den japanska FM-modul som aldrig tog sig till väst.
Efter en sisådär tjugotre rundor sällan skådandes längre bort än till en nivå i trakten av sex, på sin höjd sju, börjar något uppenbara sig som uppenbart problematiskt; Med hjälp av lite, uhm... fusk... i form av nio extra continues lyckades nivånumret diktera elva vid ett tillfälle.
Inte direkt sprites jobbandes i lager med sådant som inte utgör ett objekt genomskinligt, nej.
Istället presenteras allt via ej genomskinliga fyrkanter som i hektiska lägen skymmer sådant som faktiskt kan vara viktigt att se.
Och så går det förjävla snabbt, så snabbt att annat än memorisering av nivåer, vad som väntar, var och när, gör det mer eller mindre hopplöst att ta sig fram då reflexmässiga krav är på tok för höga.
Hur mycket man än kan argumentera för att det är fullt görbart att lära sig spelet utan och innan och ta sig genom samtliga, om det nu är, arton nivåer är det inte...
...kul.
En teknisk uppvisning, titta det gick faktiskt att göra Space Harrier någon form av rättvisa på Master System, men i förlängningen inte mer än så och över tid så tekniskt daterat att det aldrig tar sig bortom en spelhistorisk kuriositet vidare till något nämnvärt givande att spela.
Där lyckades man onekligen klart bättre med spel som Out Run, Fantasy Zone och Alex Kidd: The Lost Stars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar