Fiender som kommer springande mot vår namnlöse hjälte för att dödskrama honom, en hjälte som slåss inte endast för att försvara sina delar av staden utan även för att rädda den, originellt nog, kidnappade dam som är den största motivationen till det ultrabrutala... nåja... våld som utgör stommen av Vigilante.
Från arkadhallarna har det hårt elektroniska soundtrack som lika delar kombinerar en rockig attityd med någon form av prehistorisk techno som det låter som Yuzo Koshiro experimenterade fram till det där som skulle bli en central del i Streets of Rage som upplevelse en sisådär tre år senare.
Redan Kung-Fu Master lade grunden till genren, och vapen hade de som lattjat runt med Double Dragon året innan inte längre som argument för evolution.
Aningen daterat, med andra ord.
Inte ens i djupled kunde man jobba, bara i sidled med ett och annat hopp för variationens skull.
Det mesta är sig likt, här i folkhemsversion, fast ändå inte.
Först till synes helt ospelbart med allt detta konstanta hälsosinande kramande och hysteriskt högt ställda krav på precision vad gäller timing av utdelade slag och sparkar för att de inte skall missa önskat mål.
Sedan inser man att man kan hoppa över alla dessa emotkaraktärsspringande fiender och se dem springa ut ur bild, Kaj, och istället lägga all energi på de där icke-kramande varianterna som ofta slåss med hjälp av diverse redskap eller skjuter med pistoler.
De hanterar man enklast genom att gå ned på knä och lägga all tid och energi på att ge deras skrev en behandling.
Ibland får man möjlighet att plocka upp en nunchuck.
Kort räckvidd, visserligen, men rätt effektiv i övrigt.
Speciellt mot sista bossen på den femte och lika sista nivån.
Väl införstådd med hur man på bästa vis tacklar spelet tar det runt tio minuter att rusa genom det, från början till slut. Och svårt är det inte, om man hittar sätt att jobba sig runt det rätt så hopplösa i att höra hoppsparkar och hoppslag; De båda knapparna nedtrycka samtidigt för ett hopp måste följas upp av ett fånigt vältajmat tryckk upp eller ned på styrkorset för resultat och ofta så blir det inget resultat utan bara ett hopp och inget mer än så.
Oproblematiskt i alla lägen utom när man konfronterar fjärde nivåns boss, eller om man prompt vill sparka bort idioterna från de motorcyklar de försöker köra på en med hjälp av på den tredje nivån.
Vigilante är verkligen Kung-Fu Master i en snyggare skrud. En uppföljare, fast ändå inte, vars femte nivås musikaliska tema gör detta mer än uppenbart. Att det sedan kom officiella uppföljare i Kung-Fu Master till Game Boy och Kung-Fu Master 2 till Famicom, ja... det man man grotta ned sig i vid ett senare tillfälle.
Master System-versionen må sakna arkadversionens tyngd i soundtracket och presenteras med en färgladare grafik, en och annan boss må vara helt utbytt och sättet man tacklar dessa kramande fiender på klart mer flirtande med överhoppande...
...men speciellt stor roll spelar det egentligen inte.
Vigilante är oavsett arkadversionens bra och dåliga sidor här på Master System en bagatell till beat 'em up; Hyfsat välljudande, presenterandes snygga miljöer, kontrollerat med ett vacklande kontrollschema som inte synkar nämnvärt bra med den tveksamma kollisionsdetektionen (så tveksam att man kan gå ned på huk och slå i luften ett par trettio pixlar bort från spelets andra boss och ändå åsamka skada) samt kort och lätt.
Ändå håller det ihop.
Lite småkul att dra igenom ett par varv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar