Idag är det säkert lätt att se Castlevania: The Adventure som inte alls speciellt Castlevania-aktigt.
Visserligen en piskande Belmont i huvudrollen, men borta är de ikoniska 45-gradiga trapporna ersatta av lodräta rep att klättra i.
Hjärtan ger inte utrymme att använda sig av specialvapen, det finns inga överhuvudtaget att finna, utan återställer en bit av Christophers hälsa om han förlorat en bit av dito.
Christophers piska kan uppgraderas i två steg, varav det andra steget leder till att den slänger iväg en eldboll, men nedgraderas ett steg varje gång han förlorar hälsa.
Och så går allt på tid.
Inte för att tiden är ett nämnvärt stort problem, men visst kan det hända att man vandrar lite fel på spelets andra och lite smått labyrintiga nivå och råkar dö för att tiden tar slut, men det som däremot är ett stort problem är spelets svårighetsgrad rent allmänt.
Redan på den andra nivån, av de få fyra som utgör hela spelet från början till slut, skjuter svårighetsgraden i taket för att på den tredje slå hål på dito och bege sig vidare upp långt ovan molnen.
Autoscrollande fanskap introduceras på nivå tre, där minsta lilla felsteg leder till en säker död, där pixelperfekta hopp samsas med fiender som får en att kastas baklänges och trial and error-spelande är det enda som leder en vidare till en ärlig chans att ta sig fram.
Det är en sak om det sköts på ett sätt som i något nutida likt Super Meat Boy, där är det aldrig jobbigt att försöka igen för att spelet verkligen är designat runt upplägget... men i Castlevania: The Adventures fall handlar det till synes om att förlänga speltiden på ett riktigt kort spel.
Tre liv har man tillhands, och efter att de tagit slut får man börja om i början på den nivå där man dog sitt sista liv. Nivåerna är inte obetydligt långa, och att behöva kämpa sig tillbaka till den plats där man senast misslyckades för att där kanske ta sig vidare blir i takt med att utmaningen stiger allt mer tröttsamt.
När man väl nött sig fram till att med relativ lätthet ta sig genom hela spelet har glädjen i spelandet sedan evigheter redan övergått till rå frustration... och med hänsyn till hur obegripligt långsamt Christopher rör sig framåt är det lätt att vilja lägga spelet på hyllan och säga att det är ren och skär skit.
Som om det skulle göra det bättre att det scrollar uselt, och rent tekniskt känns lite som ett hafsverk långt ifrån färdigt presentationsmässigt innan det släpptes loss på marknaden.
Vadfan, våga registrera mina knapptryck 100% av gångerna jag trycker... speciellt under den allt annat än lätta slutstridens andra fas. Menar, det är skitkul att tvingas spela om hela nivåhelvetet bara för att kontrollen sunkar ihop i ett kritiskt läge.
Men herrejävlar så bra det låter.
Den typiska Castlevania-känslan i musiken är närvarande genom hela spelets soundtrack.
Börjar man detaljstudera grafiken är den inte alls att leka med med hänsyn till när spelet faktiskt släpptes och hur samtida alster såg ut. Må vara att estetiken inte känns helt enhetlig spelet igenom, stundtals aningen spretig, men är det ser bra ut ser det faktiskt riktigt bra ut och när det ser lite mindre bra ut ser det fortfarande helt okej ut.
Nivådesignen, bortsett från dess trial and error-aktiga upplägg, är varierad med diverse olika inslag som får resan att kännas klart mer dynamisk än monoton.
Exploderande ögon som har sönder delar av den bro man vandrar över om man väljer att piska sönder dem, rörliga golv och väggar fyllda med taggar som forcerar Christopher att vara i en ständig rörelse framåt, små hemliga alternativa rutter som leder till godis i form av exempelvis extraliv, rörliga plattformar och mekaniska installationer som drar samman tak och golv och krossar vår Belmont om han inte har sönder dem i tid.
Lite så är det väl, att Castlevania: The Adventure tenderar bli roligare desto bättre man blir på det. Desto mer man lärt sig att ta sig förbi dess utmaningar.
Så nu kan jag stå här på andra sidan av fanskapet och behärska de utmaningar de kastar i min väg och underhållas av att spela det... men vägen hit har inte varit speciellt kul.
Verkligen inte.
Skall jag sätta betyg utifrån där jag befinner mig nu kan jag knuffa upp det ett snäpp, men då måste jag ignorera mången timmar spenderade med spelet.
Men det får mig samtidigt att ha väldigt svårt att såga det så som jag inledningsvis trodde mig behöva komma att göra.
Det är okej.
Helt okej, men tveksamt designat i vissa avseenden, riktigt bra i andra, och stundtals rätt sunkigt presenterat samtidigt som det överlag är rätt snyggt och välljudande.
(Castlevania: The Adventure ReBirth till Wii däremot... där snackar vi fett...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar