Perspektiv.
Super Mario Bros. släpptes för första gången 1985. Klonen Giana Sisters, som tvingades bort från marknaden som följd av dess uppenbara likheter med det spel det klonat, 1987; Samma år som Super Mario Bros. (låt oss kalla det för SMB hädanefter) nådde Sverige.
Man kan väl säga att Terry's Big Adventure var lite sent ute när det dök upp under 1989... speciellt då det inte gjorde något anmärkningsvärt nytt som fick SMB att kännas gammalt.
Kanske är det därför som jag alla dessa år inte gett det en ärlig chans, trots att det i vissa kretsar ses på som något av en klassiker.
Mer så till Commodore 64, dock, än till Amiga.
Terry's Big Adventure till Amiga känns lite som en rätt rak port av Commodore 64-versionen, åtminstone vid en första anblick, oavsett hur verkligheten egentligen ligger till.
Det beror nog mest på att det inte alls ser ut som ett Amiga-spel av dess tid.
Det ser ut som ett Commodore 64-spel även till Amiga.
Häromdagen valde jag dock att ge det en ärlig chans.
Det dök upp bland ett gäng originaldisketter jag rotade mig genom i jakt på lite hårdvara jag slarvat bort, så jag passade på att installera det med hjälp av WHDLoad och sedan blev jag sittande där säkert någon timme.
Dagen efter någon timme ytterligare.
Idag, säkert ännu en.
Terry's Big Adventure må se primitivt ut, men det det saknar i audiovisuell flärd har det i överflöd vad gäller nivå- och fiendedesign. Framförallt har det dock en oerhört unik känsla i dess, skall vi kalla det för, kontroll med tillhörande fysik.
En av de starkare inslagen i SMB är att varje nivå känns unik, något som i många Nintendo-sammanhang över åren varit ett återkommande designgrepp i plattformsspelssammanhang.
Inte så att miljöer inte återanvänds, men sättet de presenteras på och dess innehåll varierar så att man med relativ lätthet kan minnas samtliga.
Nivå 1-2 tar en ned under marken.
Nivå 1-3 tar en upp i luften för att hoppa runt på svampliknande plattformar.
Nivå 1-4 tar en in i det första slottet.
Nivå 2-1 introducerar studsmattan som koncept.
Nivå 2-2 gör det klart att man tvingas simma under vatten.
Nivå 2-3 slänger fram semiflygande fiskar och långa broar.
Terry's Big Adventure jobbar utifrån precis samma premiss, och även om fiender känns ingen från en nivå till en annan fortsätter det att introduceras nya i princip hela vägen in i mål... precis som en underjordsnivå varvas med en himmelsdedikerad när Terry inte ränner runt på marken och hur han oavsett viss miljöreprisering ständigt ställs inför nya utmaningar och nivådesignmässiga attityder som ständigt skiftar.
Terry pucklar på fiender med en jojo, men som en lite lustig konsekvens av att faktiskt träffa en fiende kastas Terry en bit bakåt. Inte helt olikt hur vår pisksnärtande vampyrjägare gång om annan visat sig göra detsamma, fast inte då han piskar en fiende utan kommer i fysisk kontakt med dito.
Effekten av att Terry kastas bakåt är att nyttjandet av jojon som vapen kräver lite eftertanke; Mången är de gånger jag panikat fram jojon när jag kommit för nära en fiende för att kort därefter se mig falla baklänges ned i ett vattendrag och drunkna.
Inledningsvis irriterande.
Efter en stund tacksamt engagerande.
Går att använda sig av stenar, också, att kasta på fiender. Då slipper man knuffas bakåt om man träffar det man vill träffa. Dock är stenarna begränsade i antal och något man därför tvingas samla på sig av om man vill använda dem frekvent.
Vissa fiender går bara att nå med hjälp av stenar, och oftast erbjuder dessa fiender väl besegrade någon liten form av bonus. Typ, mer tid att spendera på den bonusbana som dyker upp efter varje avklarad nivå.
Vissa fiender lämnar bokstäver efter sig, som om de samlas ihop för att bilda ordet TERRY ger en stunds odödlighet och i fallet EXTRA genererar ett extraliv. Även 20 000 poäng leder till ett extraliv, och här och där kan man hitta multipliers som tacksamt drar upp takten på poängen man samlar på sig.
Extraliv är guld värda och Terry's Big Adventure är rätt snorsvårt och tålamodsprövande med dess tolv allt svårare nivåer som i ett annat sammahang kanske skulle ses på som lite för långa för dess bästa, checkpoints till trots.
Tanken verkar vara att man, nästan på modernt vis, inte skall straffas hårdare än att man vid ett Game Over får börja om på den nivå man dog på hur många gånger man vill... dock verkar detta vara något av en utopi då det endast är den nivå man för första gången får Game Over på som blir den man alltid får starta på vid framtida Game Over, oavsett hur långt man tar sig i spelet.
Terry's Big Adventures nivåer spelas under tidspress, dock är det inte som att det någonsin känns som att man måste stressa nämnvärt under spelets första halva.
Går att plocka på sig svampar som genererar tid, dessutom, utöver de svampar som genererar poäng. De vita svamparna med gröna prickar på skall man dock undvika helt och hållet för de är så giftiga att man dör bara man nuddar dem.
Ack.
Går att plocka upp vissa typer av blommor också, men exakt vad detta har för praktisk betydelse har jag inte riktigt lyckats bli klok på. Det sägs ha något att göra med ens jojo, men om det rör sig om en uppgradering av hur långt den når eller hur kraftig den är så har jag helt misslyckats med att notera något dylikt.
Nycklar, då? Ja, med de kan man låsa upp vissa annars oåtkomliga delar av nivåerna där poäng går att finna... och poäng är bra, för de leder som sagt till extraliv och de behövs.
Det absolut största felet med Terry's Big Adventure är dess audiovisuella presentation.
Ljudet består inte av mycket mer än en låt som rullar på konstant i bakgrunden, nivå efter nivå endast att ersättas av en liten jingel, när man når en nivås mål, samt en stressande loop när man ränner runt på en bonusbana.
Inga ljudeffekter som kompletterar musiken.
Den där låten som spelas nivå efter nivå efter nivå är dock ihopsnickrad av Allister Brimble och låter därför, inte helt oväntat, rätt bra. Hade dock varit klart trevligare om musiken skapats med hänsyn till vilka miljöer den spelas i, och inte stått där som ensamt soundtrack till hela resan.
Och även om det egentligen inte är speciellt störande att det ser ut som ett Commodore 64-spel till Amiga, är det störande att estetiken rent allmänt fått lite mer kärlek riktad åt dess håll under produktionens gång.
Mycket alls hade det inte krävts för att lyfta allt ett snäpp.
Det som finns där under den inte så attraktiva ytan har precis allt som behövs för ett riktigt underhållande och utmanande old school-doftande plattformsspel.
Ett man spelar till dess att man kan det mer eller mindre utan och innan och först då förmår klara och då samtidigt ställer sig lite frågande till hur det kom sig att man någonsin tyckte att det var svårt.
Glad att jag gav det en chans.
Helt säker på att jag kommer återvända gång om annan.
Och, ja... det är nog snäppet bättre än Giana Sisters.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar