Låt oss säga Canabalt, när 2010-talet var nära förestående, och från det se avstickare göras i form av en uppsjö mobilspel där det kändes som att varje existerande varumärke skulle få sig en runner utöver tre i rad-konceptet som tycktes fungera på ungefär samma vis ur en trendsynpunkt.
Temple Run, Sonic Dash, Tomb Raider: Relic Run, Rayman Jungle Run och så vidare i en evighet.
Många dränkta i P2W eller F2P och således inte mer tillgängliga än plånboken eller tålamod vad gäller väntande för att överhuvudtaget få spela hur mycket tid man än hade tillgänglig.
Gaijin Games brydde sig dock föga i liknande dynga och släppte Bit.Trip Runner som en del i deras då pågående serie visuellt barskrapade men estetiskt tilltalande retrodoftande spel till Wii Ware; Ett spel med en början, en mitt och ett slut.
För en bestämd summa pengar.
Fritt att spela närhelst man hade möjlighet och lust att göra så.
Ovanstående handlar egentligen bara om att lägga en grund att stå på inför konstaterandet att Miles & Kilo i mångt och mycket är ett Bit.Trip Runner fast med en estetik som för tankarna till Super Mario Bros och Wonder Boy.
Ett Bit.Trip Runner släppt nästan ett decennium efter det att genren började blomma ut på allvar, även om vemhelst som gräver lite i spelhistorien kan hitta fragment, ibland kompletta paket, av liknande koncept släppta för snart fyrtio år sedan.
Autscrollande plattformsnivåer där vältajmade hopp och fruktkast är helt avgörande för huruvida ett mål nås eller ej är liksom vad som väntar från början till slut.
Och det oavsett man har att göra med en världsavslutande boss eller en vanlig plattformsnivå vilken man kan, så länge man inte håller fast i kopplet till en skenande hund och då även får tillgång till en samtida Sonic-liknande målsökande attack, av någon obegriplig anledning kan spela som ett mer klassiskt plattformsspel utan att skärmen skrollar av sig själv.
Det är en valmöjlighet man borde ha kapat bort.
Att säga att Miles & Kilo är svårt känns inte riktigt rättvist.
Det bygger på en smidig variant av trial and error där ett misslyckat försök inte innebär mer än att man får en ny chans omgående att försöka igen.
Och försöka får man till en början göra mången gång, till dess att muskelminnet sitter där det skall och varenda litet knapptryck blir precis så långt som behövs för att höjden och längden på ett hopp skall vara snudd på pixeln rätt för att man skall kunna ta sig förbi ett hinder av valfritt slag.
En nivå kan klaras, eller klaras perfekt.
Perfekt klarar man en nivå om man gör det på utsatt tid, tar alla mynt längs vägen och har en buffert av fem frukter (som kan användas som projektiler).
Det är när man jagar perfekthet som nivådesignen visar sig från dess bästa sida.
Sådant som till en början verkar helt sinnessjukt omöjligt att ta sig an framstår framåt slutet av spelet som patetiskt simpelt.
Ändå tar det inte mer än några timmar att göra denna resa... perfekt.
Audiovisuellt ligger Miles & Kilo någonstans i trakten mellan den färgglada skaran alster från 8- och 16-bitarseran.
Det har ett melodiöst soundtrack som om det tillskrivits en hit till spel från förr varit en klassiker av rang som mixats sönder och samman och genererat mängder med sökningar och nedladdningar på OCRemix.
Bortsett från det underliga i att låta det spelas som ett mer klassiskt plattformsspel, vilket inte orsakar mer oreda än att det känns som att man tummat lite på exakt vad man vill att spelet skall vara och därför låtit det vara lite vad man vill att det skall vara som spelare, har jag egentligen ingenting att klaga på.
Ändå är det inte riktigt som att det når hela vägen fram.
Sådär som Bit.Trip Runner gjorde.
Möjligen är det nyhetens behag vad gäller själva genren som spökar; Det känns lite... gjort. Som en hyllning till något som varit utan att tillföra något nytt, något eget... vilket i sig inte behöver innebära något problem överhuvudtaget.
Ett av de mest underhållande och engagerande små spel jag lirat under året, i vilket fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar